Norrlandskänsla
Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Hela vintern har jag sett fram emot att kunna cykla till Florarna igen och igår skulle det äntligen bli av. Influensan är borta och snö och is likaså, så nu är det inget som hindrar mig från att ge mig ut på långturer med cykeln igen. Väderprognosen såg rätt lovande ut, svag vind och halvklart. Perfekt för att leta tretåig hackspett.
Det började bra. Jag gick upp halv fyra och gav mig av innan det var ljust ute. Jag hade hoppats på att kunna hitta nån uggla på vägen men trastarna var redan i full gång och överröstade det mesta. Även rödhakar sjöng ivrigt med sina porlande stämmor längs hela vägen.
När jag var nästan framme så började jag känna enstaka, små, nätta regndroppar mot kinderna. Jaja, enligt prognosen skulle det vara lite grått de första timmarna men klarna upp vid 09-tiden, så det skulle snart ge med sig. Trodde jag ja. Första biten in i Florarna gick bra, det var helt stilla i luften och alla läten hördes perfekt. Ringduvor spelade, bofinkar sjöng och rätt snart började en orre bubbla på nära håll. Jag kunde till och med höra hans väsande ”koach!” mellan spelomgångarna.
Men duggregnsdropparna blev allt tyngre och efter en kilometer kände jag mig tvungen att ta fram regnjackan. Lagom till att jag kom ut på spången över Fillsartrusket, där jag egentligen hade tänkt sitta och spana ett tag, så var det inte duggregn längre utan riktigt feta, plaskiga droppar. Det finns väl ett vind- och regnskydd på Grillholmen tänkte jag och knatade ut dit. Nåja, det visade sig mer vara ett skydd för ved men jag slog mig ner på stockarna under det lilla taket för att vänta ut regnet. Men en titt på SMHI:s hemsida i mobilen visade att det inte var lönt, nu sa prognosen att regnet tvärtom skulle tillta under förmiddagen.
Enkelbeckasinerna på myren brydde sig inte om lite väta från himlen utan flera stycken var uppe och flög och lät höra sina vibrerande spelläten från stjärtfjädrarna. Själv kände jag att det var lika bra att cykla hemåt igen, att försöka hitta tretåig hackspett i regn är kört. Bästa sättet att lokalisera denna art är nämligen att lyssna efter dess diskreta födosökshackningar men att försöka urskilja försynta hackanden mot trädstammar när hela skogen ljuder av drippdropp är hopplöst.
Nu är jag ju sån att jag försöker hitta positiva saker i det mesta istället för att låta mig nedslås av motgångar. Myren och regnet gav mig härliga vibbar av norra Norrland och alla fina minnen jag har därifrån. Och påpälsad som jag var med både långkallingar, tjocka tröjor, mössa, vantar och regnjacka så frös jag inte heller. Men det blev ändå en ganska rask promenad tillbaka mot Stormon, där jag hade ställt cykeln. Dock valde jag att ta den längre slingan tillbaka, så som mina ursprungliga planer var.
Ironiskt nog slutade det regna när jag hade ungefär 500 meter kvar. Så jag bestämde mig för att slå mig ner och fika på en mossig sten, det hade känts lite trist att cykla hem igen med full termos och oäten macka. Medan jag satt och mumsade började orren spela igen och både talltita och tofsmes hördes. Det blev en riktigt fin morgon i skogen, trots att det inte alls blev som jag tänkt mig.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
