Naturens spratt
Jag fick nys om att en konstig vit fågel hade setts i Österbybruk och utifrån bilder kunde jag identifiera den som en svartvit flugsnappare med pigmentfel, så kallad leucism, vilket innebär att pigment saknas i vissa fjädrar så att dessa blir vita. Den ville jag gärna se! Vanliga fåglar med ovanliga utseenden är minst lika intressant som ovanliga fåglar, tycker jag. Så efter att ha tagit reda på lite mer exakt var den vita fågeln setts, gav jag mig iväg dit på cykeln. Det var varmt, soligt och mitt på eftermiddagen – inte alls optimalt för småfåglar. Men jag ville ge det en chans.
Jag hittade snart det växtstöd som flugsnapparen hade fotograferats på, så då förstod jag vilken trädgård den hade hållit till i. Men där syntes ingen fågel till alls. Så jag började cykla runt i kvarteret, för jag tänkte att flugsnapparen ju måste vara där någonstans, så stora områden rör sig arten inte över.
Efter en stunds uppgivet letande och väntande i den inte alls behagliga sommarhettan, fick jag så syn på en vit liten pil som for upp i ett stort lövträd. Ja, det måste varit den! Den vita flugsnapparen! Jag fick ytterligare någon skymt av fågeln och kunde därmed bekräfta att det verkligen var den leucistiska flugsnapparen. Nu gällde bara att försöka få den på bild också och det var inte det lättaste. Den rörde sig kvickt och satt aldrig stilla länge på samma plats och långa stunder försvann den iväg helt. Men ett par gånger återkom den till ett äppelträd, så jag ställde mig i närheten för att bevaka just den platsen.
Så småningom kunde jag se att fågeln verkade samla mat, den hade alltså bo med ungar någonstans i närheten. Men var? Uppenbarligen inte där jag först hade träffat på den vita pilen, för där var det alltför glest mellan besöken.
Efter ytterligare lång väntan kom flugsnapparen tillbaka till trädgården med äppelträdet och nu fick jag äntligen lite bilder på fågeln. Jag fick dessutom, utifrån dess rörelsemönster, ett hum om var i kvarteret den troligen hade sin boplats, så jag gjorde ånyo en förflyttning med cykeln. Nu såg jag flugsnapparen titt som tätt och det dröjde inte länge innan jag luskat ut precis var boet måste finnas. Som tur var kom en av de boende på den aktuella tomten precis hem, så jag blev inbjuden till deras trädgård. Den vita fågeln hade de full koll på, den häckade i en holk de satt upp, och jag fick nu sitta på första parkett och studera fågeln. Jag kunde snart konstatera att det var en hona och att hon häckade tillsammans med en hane med normalt utseende. Det var fint att se. Djur med avvikande utseenden i naturen löper nämligen större risk både att bli tagna av rovdjur och att inte accepteras av artfränder. Men den här avvikande flugsnapparen, som i mina ögon var otroligt vacker, till och med finare än vad svartvita flugsnappare normalt är, hon hade haft tur och både överlevt till vuxen ålder och fått en partner. Jag hoppas att hon överlever ytterligare ett år och kommer tillbaka och häckar, kanske i samma holk, även nästa sommar.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
