Vendelsjön runt i halv storm
Den här helgen blev det ännu en långtur på cykeln. Det hade setts fjällpipare på fälten nedanför Vendel kyrka och det var jag pigg på att se. Fjällpipare är en av mina absoluta favoritfåglar och det var flera år sen jag såg någon sist så nu ville jag passa på. Så länge det blåste friskt från norr skulle de säkerligen bli kvar men det betydde också att jag måste ge mig ut i blåsten. Enligt prognosen skulle det ”bara” blåsa 3–4 m/s men när jag kom ut på slätten kunde jag konstatera att det snarare var minst 10 m/s. Till kyrkan gick rätt bra för jag angrep lokalen norrifrån och svischade fram som ett jehu i medvinden.
Den aktuella åkern såg till en början tom ut men när jag hade riggat tubkikaren så hittade jag en flock med ljungpipare och brushanar och där, bland dem, var också en fjällpipare. Mission completed! Men jag hade bara hunnit titta på fjällpiparen någon minut så flög hela flocken upp och iväg. Vad nu då? En runtsökning i handkikaren gav facit – det var en ängshökhane som skrämt upp dem! Rena bonusen för mig, ängshök hade jag inte sett tidigare i år och den arten är inte helt lätt att hitta.
Jag bestämde mig för att cykla ner över fälten mot sjön, för att se om det fanns några fler fjällpipare i området. Det gjorde det inte men däremot kom en hona ängshök flygande också och när jag hade parkerat cykeln och gick fram mot några träd för att försöka få lä så råkade jag skrämma iväg en pilgrimsfalk som uppenbarligen hade suttit i ett av träden. Vilket flyt!
Färden tillbaka upp mot stora vägen gick trögt och det var nära att jag cyklade i diket när vinden grep tag i mig. Men väl uppe vid kyrkan igen kunde jag ånyo susa söderut i frisk medvind. Jag kollade fjällpiparfältet igen och nu var där faktiskt tre fjällpipare, så jag ställde cykeln och följde åkerkanten till fots för att komma något närmare. Jag insåg att det skulle vara kört att försöka se nåt i tuben i den här kraftiga vinden, det skulle bara skaka och hoppa. Så jag kröp ner i ett dike och hade tubkikaren stående ovanför, så ihopfälld som möjligt, och ja då gick det riktigt bra att titta på de granna fjällpiparna. Jag försökte förstås få lite bilder på dem också men det var ett hiskeligt värmedaller över den bara jorden så det blev bara vad vi fågelskådare brukar kalla dokumentationsbilder.
Jag gjorde ett nytt stopp vid Husby, som också har stora, nysådda fält lämpliga för fjällpipare att födosöka på och jag trodde knappt mina ögon när jag började spana av åkern och fick in en jätteflock med fjällpipare. Det tog liksom aldrig slut på dem och jag kunde räkna till hela 30 stycken där på fältet, det klart högsta antalet jag någonsin sett.
Min plan var att cykla norrut längs östra sidan av Vendelsjön och jag var medveten om att det skulle bli tufft i motvinden. Och det blev det. Återigen var det nära att jag sveptes ner i diket av vinden. Men hem kom jag och en koll på kartan visade att det blev hela fem mil på cykeln den här dagen, varav två i kraftig motvind. Men det var det värt!
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
