Väststormen som blev solsemester
I helgen var det dags för årets första tur ut till Björn – mycket efterlängtad men det såg lite tveksamt ut ett tag med tanke på de friska västvindar som rådde hela veckoslutet. En av mina vänner som skulle med ut var väldigt pessimistisk och såg framför sig en guppande båtfärd på stormigt hav, ut till en karg ö där det var soprent på fågel. Men under lördagen fick vi klartecken från skepparen om att båtfärden kunde bli av, då vinden skulle mojna till dagen därpå, så kl. 06 i söndags samlades vi i Fågelsundet och gav oss ut på ett tämligen lugnt hav medan solen gick upp. Så fort vi kom ut till Björn blev min pessimistiske vän genast mycket mer entusiastisk, för det var varken så kargt eller fågeltomt som han föreställt sig. Från de lummiga dungarna hördes bergfinkar och andra småfåglar locka och havtornssnåren lyste orange av alla bär. Även rönnarna gick i rödorangea toner, med stora bärklasar och blad som börjat dra tillbaka sitt klorofyll.
Vi började med att söka lä uppe vid fyren och spana ut över havet. Snart kom en kustlabb i läcker bågflykt över vattnet och vi såg även några tordmular och tobisgrisslor. Efter en stund började vi söka oss västerut över ön för att leta efter rastande tättingar och vi hade inte hunnit långt förrän en ung pilgrimsfalk kom glidande rakt mot oss precis i busktoppshöjd och sen svischade förbi bara några meter ovanför våra huvuden. Min pessimistiske vän sken upp ordentligt. Björn var inte så tokigt ändå.
Ännu gladare blev han när en taigasångare hittades i västra dungen. Samtidigt hade jag och en annan vän i gänget träffat på en flock orädda kärrsnäppor som energiskt födosökte i tången, trots att vi satt på en sten bara fem meter ifrån dem. Det var ett väldigt fint ögonblick, det värmde ordentligt i hjärtat att se hur de små vadarfåglarna lät oss två människor få vara med i deras vardagsliv just där, just då. Men taigasångaren lockade, så efter en stund masade vi oss iväg till dungen för att hälsa på den sibiriska gästen.
Vinden lade sig allt mer och det började bli riktigt svettigt i solen. Det är inte ofta som det blåser mindre än vad prognosen har förutspått men det gjorde det den här dagen. Vi fortsatte strosa runt längs de stigar som går tvärs över ön. Sen Björn blev naturreservat och Upplandsstiftelsen har hand om skötseln finns det flertalet röjda stigar och vassgator att följa. Jag minns hur det var för 5–10 år sen, när man fick plöja fram genom obanad terräng och rätt vad det var kunde hamna i en återvändsgränd av björnbärssnår och nässlor. Så är det inte längre, nu är ön mycket mer lättillgänglig.
Som vanligt gick tiden alldeles för fort ute på Björn och halv fyra äntrade vi båten för att ta oss tillbaka till Fågelsundet. Min pessimistiske vän var nu helt lyrisk – vilken fantastisk dag vi hade haft! Strålande sol, svag vind, gott om fågel och supertrevligt sällskap. ”Vad var det jag sa” hade jag på tungspetsen. För Björn är nämligen Björn, oavsett väder brukar man alltid hitta någon kul fågel där ute och skulle man mot förmodan inte göra det så är det otroligt vacker natur där ute och väl värt ett besök bara av den anledningen.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
