Vårmorgon i Florarna

I lördags var det soligt och vindstilla – en perfekt morgon att tillbringa i Florarna. Äntligen har sista isen försvunnit från småvägarna så det går att cykla utan att ha hjärtat i halsgropen och nattens minusgrader hade gjort att jag slapp lervälling på grusvägarna. Lärkorna sjöng för fullt när jag passerade ett par öppna fält och jag stannade till några minuter för att njuta och försöka fota de fladdriga fåglarna.

På väg in i Florarna brakade en tjäderhöna upp och försvann raskt iväg mellan träden. Jag hade förväntat mig att få höra orrspel men konstigt nog var de inte igång denna dag. En orre hade jag hört på långt håll vid Haglösa ängar men i Florarna var det tyst. Kanske hade det varit lite väl kallt på natten för dem? Jag har märkt att fåglar kan bli lite hämmade om det varit flera minusgrader på natten. Även hackspettarna var tysta, jag hade annars sett fram emot att få höra dånande trumvirvlar från spillkråka och i bästa fall även tretåig hackspett. En trummande större hackspett hörde jag, men inget mer.

Som vanligt gick jag ut på den långa spången över myren och slog mig ner där en stund för att njuta av vårsolen och lugnet. Det var så tyst, så tyst. Jag reflekterade över just avsaknaden av ljud. Inga vägar hördes och inga andra mänskliga aktiviteter heller, utom ett och annat flygplan på hög höjd. Men mellan planen var det helt tyst. Så bröts tystnaden av ett lite gnisslande, knarrande läte. Jag funderade på om det var någon som dragit igång en motorsåg på långt håll men så fick jag syn på orsaken – två tranor kom flygande rakt över mig på låg höjd och det var ljudet från deras vingar jag hörde. Haha, så lurad man kan bli! Utöver de här två tranorna så hördes emellanåt trumpetande tranor från myrarna lite längre bort. Ett riktigt vildmarksläte.

Jag hade hoppats på att kanske få höra eller se järpe denna dag, det var länge sen, så jag var lite taktisk och satte mig ner i närheten av ett parti sumpskog för att äta min matsäck där. Järpe trivs i snårig sumpskog så jag hade öronen på helspänn medan jag tuggade på min macka. Men det enda jag hörde var några mesar. En talgoxehona inspekterade flera gånger ett hål i en gammal murken björk och hennes hane talade om för mig vad han tyckte om min närvaro. Men jag satt på sånt avstånd till björken att jag visste att jag inte störde fåglarna nämnvärt, så jag satt kvar. Annars händer det att jag flyttar på mig om jag upptäcker att jag har råkat slå mig ner för nära någon fågels bo.

Utöver de upprörda talgoxarna och de avlägsna tranorna var det inte så mycket liv i skogen den här dagen. Utan den stora behållningen var stillheten. Lugnet och tystnaden. Vårsolen som försiktigt försökte värma mig ute på myren.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.