Vågat värre

Det finns tre typer av människor som åker till havet när det stormar. Surfare, personer som fascineras av och vill fota vågorna samt fågelskådare som hoppas på att lite ovanligare sjöfåglar ska blåsa in mot land. Själv tillhör jag sistnämnda kategori så när nordanvinden vräkte ner över Uppland med full kraft för drygt en vecka sen begav jag och ett par vänner oss till Sikhjälma på Hållnäshalvön. Det var riktigt pampiga vågor som mötte oss och den lilla piren vid hamnen översköljdes med jämna mellanrum av vattenkaskader. Blåsten friskade i så pass att det inte gick att stå uppe på klipporna, försökte man lämna den sista, något skyddande buskridån var det svårt att hålla balansen i vinden. Dessutom svepte hårda snökorn in från havet, liksom saltmättat dis som vi ogärna ville få på kameralinser och kikare. Slutligen hittade vi en plats intill rönnar och havtorn på stranden som gav någorlunda lä, där kunde vi stå och blicka ut över de meterhöga vågorna och fiskmåsarna som kom kryssande lågt mellan dem. Förhoppningar fanns om att det även skulle komma någon tretåig mås men det ville sig inte.

Medan vi stod där på stranden i tjocka vinterjackor, termobrallor, dubbla mössor och vantar, så kom ett par hurtfriska killar i till synes tunna våtdräkter och promenerade obekymrat ut bland vågorna med sina surfbrädor. Så mycket till surfande blev det dock inte, de såg ut att ha ett fasligt sjå att komma någon vart och fick till sist erkänna sig besegrade när vågorna fört dem, liggandes på mage på sina brädor, ända tillbaka in till piren. Men snart kom nya hurtiga killar med surfbrädor och plaskade ut på samma ställe som de första. Och kanske var det surfbräda och inte tubkikare man skulle haft om man velat se sjöfåglar bra, för medan killarna låg där och kämpade mot vågorna kom både fiskmåsar och skärsnäppor flygande förbi dem på nära håll. Om de bara visste vad de fick vara med om!

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.