Ute på hal is

Min skridskolängtan blev så stor, så inför den sista kalla, klara dagen bestämde jag mig för att ta en titt i källaren om jag inte kunde hitta mina gamla hockeyrör. Jag skulle inte hinna införskaffa långfärdsskridskor innan det blev töväder och slask och man vet ju inte om det blir några fler bra skridskoisar denna vinter, så nu fick vad som helst duga. Efter att ha rotat igenom ett berg av onödiga prylar hittade jag dem äntligen, mina skridskor. Det är 20 år sen jag stod på dem sist och jag har inte sett dem på kanske 10 år, så det var stor lycka när jag återfann dem.

Full av förväntan stövlade jag ner mot sjön. Det var minus nio grader så jag hade bylsat på mig ordentligt och kände mig som en pingvin som vaggade ut mot den eftertraktade isen. Framme vid sjön flög en järpe oväntat upp bakifrån ett picknickbord. Jag som varken hade kikare eller kamera med, jag skulle ju åka skridskor bara, och så får jag se en fågel som jag i bästa fall ser någon enstaka gång om året.

Det extremlåga vattenståndet gjorde att jag fick gå ut en bit i vassen innan jag kom åt någon is. Det hade förstås varit smidigt om jag kunnat sitta vid picknickbordet när jag satte på mig skridskorna, men det gick dessvärre inte.  Jag hade något vagt minne av att jag förr i tiden kunde ta på mig skridskorna stående men jag insåg raskt att ett sånt balansnummer mest troligt skulle resultera i en praktvurpa. Så det blev till att slå sig ner på rumpan på isen för att byta kängor mot skridskor.

Så långt hade allt gått bra. Och jag såg fram emot att nu äntligen, äntligen få susa fram lätt och fint över den helt perfekta isen på sjön. Men det var som sagt 20 år sen jag stod på ett par skridskor. Jag lyckades ta mig upp till stående position men att stå på ett par skridskor var inte alls som att stå på ett par skidor eller sitta på en cykel. Hu så vingligt! Och hu så ont det gjorde i fötterna! Jag tog några trevande, korta skär för att röra mig ut från vassen. Hjälp så halt det var! Ska det verkligen vara så här halt? Det dröjde inte länge innan jag tappade balansen, men vilt fäktande med armar och kropp lyckades jag återfå den och slapp trilla.

Jag insåg, med rejält ömmande fötter och med känslan av att se ut som Bambi på hal is, att jag nog kunde glömma det där med att elegant svischa fram på sjön. Åtminstone den här gången. Men när jag nu hade kommit så här långt, att jag äntligen fått ett par skridskor på mig och tagit mig ut på isen, så tänkte jag inte ge upp i första taget. Någon gång måste jag ju öva upp balans, fötter och skridskoåkarteknik igen, så det var bara till att härda ut. Jag fick väl nöja mig med att kajka fram och tillbaka här i vassen i slow motion, alltid gjorde det något, tänkte jag.

I sakta mak lyckades jag ta mig 200 meter och jag lyckades svänga runt utan att välta, även om det var väldigt nära. Men vilt fäktande räddade återigen situationen. Ytterligare något 100-tal meter gick bra men så plötsligt, just när jag hade fått syn på ett par andra skridskoåkare på andra sidan vassen, så var det någon ojämnhet i isen och den här gången hann jag inte parera utan fötterna försvann iväg under mig och jag damp ner på isen. Låg hastighet och mjuk landning på underbenet gjorde att jag inte slog mig det minsta, så det var bara till att resa sig igen och fortsätta.

Efter den lilla vurpan var det som att det vände. Jag hittade någon vinkel i skridskorna som gjorde att fötterna inte ömmade lika mycket och den vinkeln gjorde även att jag lyckades få till lite kraftfullare skär. Balansen blev allt bättre dessutom, så jag fick lite hopp och tänkte att kanske skulle jag kunna ta ett litet varv på sjön ändå, samma varv som jag förra vintern åkte med skidor.

Av säkerhetsskäl höll jag mig hela tiden rätt nära stranden och jag kunde genom den otroligt klara och fina isen se att det var max knädjupt vatten under mig. Det kändes betryggande. Precis som under ispromenaden någon dag innan blev det många stopp för att fota läckra bubblor, kristaller och infrusna blad i isen. Och innan jag visste ordet av hade jag faktiskt lyckats ta mig hela vägen ner till sjöns södra ände och tillbaka upp till mitt utgångsläge. Fötterna kändes helt ok nu och jag kände mig inte längre som ett hjälplöst rådjur på isen, så jag bestämde mig för att ta ett varv till.

I takt med att balansen blev bättre vågade jag åka lite fortare och äntligen susade jag fram så på isen som jag länge hade drömt om. Bara en timme tidigare hade jag inte trott att detta skulle vara möjligt, så det var enorm glädje när jag nu i rätt så god fart kunde svischa fram med solen i ansiktet och med kvicka abborrar simmandes under mig. Vilken känsla!

Det gick såklart inte att sluta när det nu gick såhär bra, så två varv blev tre, innan jag av tidsskäl fick bryta. När jag bytte tillbaka till kängorna igen blev jag full av skratt, för fötterna sa att de hade glömt bort hur man gör när man går, de ville fortsätta ta skridskoskär. Så det blev återigen stapplig pingvingång.

Jag trodde att jag hade åkt kanske 5–6 km, men när jag sen mätte på karta upptäckte jag att jag hade skrinnat en hel mil! Inte illa för att vara total nybörjare och inte ha stått på ett par skridskor på 20 år. Och inte hade det känts det minsta jobbigt heller, utöver den första stappliga halvkilometern. Det här var riktigt, riktigt skoj och jag hoppas verkligen att det kommer fler skridskochanser i vinter!

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.