Uppsalaplock
När jag fick nys om att en sällsynt sydnäktergal dykt upp i utkanten av Uppsala väcktes genast en tanke om att försöka cykla dit och se den. Att ta bilen för att skåda fågel klarar jag nästan inte att göra längre, på grund av mitt miljösamvete. Så jag bestämde mig för att göra ett Uppsalaplock. Cykla in till stan och spana efter fågelarter jag ännu inte hade sett i år. Jag passade på när jag var ledig ett par dagar i rad, så jag kunde klämma in en övernattning i Uppsala, för att slippa cykla de över tio milen fram och tillbaka samma dag.
Tidigt en måndagmorgon gav jag mig av. Dimman låg tät över fälten och det där med att försöka se intressanta fåglar, eller något annat över huvud taget, utmed vägen kunde jag glömma. Första stopp var Ulva kvarn för att leta efter den ortolansparv som håller till där. Den kalla, råa vårluften var visst lite hämmande, för jag fick vänta i trekvart innan jag hörde några trevande, vemodiga strofer utifrån åkerholmen. Äntligen! Det är många år sedan jag hörde ortolansparv sist så det var trevligt att få göra igen. Efter ytterligare en halvtimmes väntan kom ortolanen igång lite bättre och dess sång hör nog till bland de vackraste vi har i Sverige. Så småningom fick jag även skymtar av sparven, med sitt orangea bröst lyste han upp bra i dimman när han landade på en stor sten.
Nöjd och glad fortsatte jag färden mot Kvarnbo, där sydnäktergalen hade hittats. Det hade hunnit bli tidig förmiddag, men kanske var det just den svala, dimmiga morgonens förtjänst att sydnäktergalen fortfarande höll i gång för fullt. Vår vanliga näktergal låter väl hyfsat vackert men också en aning skränigt. Sydnäktergalen däremot, det är ren skönsång och det är den arten som gett näktergalar rykte om att sjunga så ljuvligt. I två timmar satt jag i den lummiga lövskogskanten och njöt av sydnäktergalens klara stämma. Slutligen lyckades jag även få se den, högt upp i ett litet träd.
Det här gick ju strålande och nästa stopp blev den gamla kyrkogården för att leta efter turkduva. Jag slog mig ner på en bänk för att äta matsäck och hade bara suttit där några minuter då ett hest ”Höo!” hördes och två turkduvor kom flygande.
Många mil på cykeln och många timmar utomhus gjorde att jag var rejält trött mot kvällen, men jag kunde inte låta bli att göra en djärv satsning och cykla till Kungsängen för att lyssna efter dubbelbeckasin. Det var i senaste laget på säsongen, men jag ville ta chansen. Hur jag än spände öronen efter dubbelbeckasinens säregna läte, som låter som när man släpper ner en pingpongboll, hördes inte ett knyst, utöver inande myggor och stadens brus. Men jag fick njuta av alla kungsängsliljor som stod i full blom och det var också många år sen sist, så något fick jag allt ut från kvällssatsningen.
Efter att nästa morgon ha gjort ett snabbesök hos en brandkronad kungsfågel vid Morga hage, styrde jag så norrut igen. Det hade varit ett väldigt fint och givande dygn i Uppsala och nu strålade solen, så även om jag hade motvind kändes det lättsamt. Matsäckspausen förlade jag till Ånge fågelsjö, där jag passade på att beundra all mandelblom på den vackra åsen. Solen hade fått fjärilarna till att vakna och jag såg flera sorgmantlar utmed hemvägen.
En del tycker nog att jag är galen som cyklade 5–6 mil enkel väg för att lyssna på en ovanlig näktergal. Tja, det kan hända, men sydnäktergalen är i skrivande stund kvar och jag kan verkligen rekommendera ett besök hos den för att få uppleva en riktigt grann konsert, oavsett om man väljer att ta sig dit med bil, cykel eller till fots.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
