Tio mil för en skarv

Jag trodde inte det skulle bli någon mer cykeltur ut till kusten i år men det blev det. Dels var jag sugen på att leta strömstare till min ekoårslista och dels ville jag få inte lite fler fågelarter till det ”novemberrally” jag är med i, anordnat av Upplands Ornitologiska Förening, som går ut på att se så många fågelarter som möjligt denna månad. Dessutom såg jag fram emot att få vara utomhus en hel dag nu när det äntligen lovades en solig lördag igen.

Jag gav mig som vanligt av innan solen vaknade och kom fram till Forsmark, som hyser många bra ställen för strömstare, lagom till att det var så ljust och fint där som det bara kan bli så här års. Jag cyklade runt dammen och spanade i varenda bäck jag kunde hitta men nej, ingen strömstare någonstans. Konstigt, det ser verkligen ut att vara perfekta miljön för strömstare här. Och kan det sitta en strömstare vid Upplandsmuseet mitt inne i Uppsala så borde det absolut vara någon strömstare i Forsmark med. Men inte då.

Jag fortsatte ut till min favoritudde vid Kallrigafjärden. Väl där slog det mig att jag bara hade tittat på väderprognosen för hur det skulle bli hemma, jag glömde kolla hur det skulle bli vid kusten. För här tornade mörka moln upp sig i norr och det dröjde bara några minuter så började det regna. Men har man cyklat närmare fem mil så kan man inte ge upp i första taget, det var bara till att dra på sig regnbrallorna och fälla upp luvan på regnjackan och börja spana ut över havet. Jag fick snart syn på några sjöorrar och en stor flock svärtor, två nya kryss i novemberrallyt. Det var ett trettiotal svärtor och det är roligt att få se så pass många av en art som annars uppträder rätt sparsamt längs vår kust.

Nordanvinden piskade på rätt bra så jag bytte snart position för att försöka få lite lä. Jag hittade några granar jag kunde kura bakom och passade på att ta fram termosen med te och en macka medan jag såg de blygråa regnmolnen fara förbi. Det var rätt vackert på sitt sätt.

Medan jag mumsade på min matsäck spanade jag febrilt efter storskarv och havstrut. Två arter man vanligtvis knappt höjer blicken för. Men i ett artrally räknas varenda art, ovanlig som vanlig. Till sist hittade jag både skarv och trut och kunde nöjd cykla vidare. Jag tänkte jag skulle ta ett besök i fågeltornet vid Harudden också innan det var dags att vända hemåt.

I viken vid Harudden låg det massor av knölsvanar och fyra havsörnar kom flygande på rätt låg höjd. På den läskigt hala spången ut mot tornet fick jag se ett ensamt höstlöv som fortfarande hade en del röda färger kvar, till skillnad från sina brunmurriga kompisar runtomkring. Uppe i tornet riktade jag tubkikaren mot en stor viggflock långt bort och med zoom-ockularets hjälp kunde jag urskilja några bergänder bland de cirka 200 viggarna, ytterligare ett kryss i novemberrallyt.

Det var svårt att slita sig, det var så vackert och fridfullt vid Kallrigafjärden och solen hade tittat fram igen. Men till sist fick jag ge mig för det är inte roligt att cykla i mörker. Första biten hem var det fortfarande ljust men snart styrde vägen rakt mot en illröd solnedgång och sista timmen blev det till att trampa på i beckmörker. Inte så roligt men jag hade fått en jättefin dag vid kusten och var nöjd över att jag kom iväg på ännu en långtur denna höst.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.