Svårslagen dag med bäver och vitrygg
Bäver i Uppland. Det var inte vad jag var beredd på när jag i lördags skulle ut och lyssna efter hackspettar. Men plötsligt var den bara där, en mörk klump i gryningsljuset intill en liten damm. Jag fick syn på klumpen på rätt långt håll och min första tanke var just ”Det där ser ju ut som en bäver, men sån tur kan man väl inte ha!?”. Jo, det kunde man tydligen, för visst var det en bäver! Med bilen som gömsle kunde jag komma den så nära som bara 10–15 meter! Bävern dök ner en stund men kom snart tillbaka med en gren som den började smaska på. Jag kom inte ihåg att bävrar har så stora nosar, det såg nästan ut som ett litet tryne tyckte jag, så associationen gick mot vildsvin när den kom simmande. Jag har bara sett bäver i det vilda en gång tidigare, i Karlstad för 18 år sen, så det var verkligen på tiden att få göra det igen. Och att nu få se en bäver sitta och knapra på endast tio meters håll, det var en fantastisk upplevelse!
I hackspettskogen var det rätt lugnt, det mulna vädret med enstaka snöflingor i luften verkade ha dämpande effekt på fåglarna. Dagen var redan räddad tack vare bävern så hur resten av dagen skulle bli spelade inte så stor roll kändes det som. Men det blev klart bättre än förväntat!
Efter ett par timmars strosande och ingenting särskilt alls, utöver en flöjtande tallbit, så stannade jag till för att titta på några hackspettar som hade upprörda diskussioner om vem som egentligen bodde i just det reviret. Det var åtminstone tre större hackspettar som for omkring och det var även gott om mesar precis där, så jag fick för mig att det kunde vara en bra idé att stå och spana där. Och det hade inte gått lång stund när jag fick syn på en vitryggig hackspett som letade föda i ett gammalt lövträd. Bingo! Helt oväntat var det inte då platsen var densamma som där jag såg vitryggig hackspett förra året men enligt rykten är den hanen borta nu. Det här var också en hane med färgringar, och sålunda en individ från Projekt vitryggig hackspett, men inte samma fågel som förra året. Han var väldigt rörlig men inte särskilt blyg så flera gånger kom han förbi på rätt nära håll.
Som om det inte räckte med bäver och vitryggig hackspett så dök en gråspett upp också, en hona. Inte lika snygg som vitryggen men det är så sällan man ser gråspett så det är lika roligt varje gång. Hon satt mestadels högt uppe i ett träd och kurade och det är verkligen inte lätt att upptäcka en grågrön hackspett som sitter blick stilla och imiterar en gren. Men mina ögon lurade hon inte.
Jag hoppas att både vitryggen och gråspetten finner varsin partner och kan häcka framgångsrikt i år. Särskilt vitryggens häckning är viktig då det endast finns ett fåtal individer kvar i landet och artens framtid i Sverige är beroende av hur det går för projektspettarna. Av den anledningen är det viktigt att de får vara så ostörda som möjligt, så för säkerhets skull hemlighålls lokalerna där vitrygg finns. För att arten ska kunna återetablera sig i Sverige skulle vi behöva mer gammal lövskog med mycket död ved, gärna med stort inslag av asp och björk, och det skulle nog allt bävern gilla med.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
