Spår ur spår i Färnebofjärden

Minus 15 grader kändes onödigt kallt, men vi hade planerat att ta en skidtur i Färnebofjärdens nationalpark och det skulle bli strålande vackert väder, så inget kunde stoppa oss. Det knarrade bra under skidorna när vi i gryningen letade oss fram mellan gamla granar för att komma ut på myren och så småningom ån. På ett ställe blev det till att kliva över en liggande gran med skidorna på. Bra balansträning.

Så kom vi ut på en första liten myr och det var helt tyst och stilla. Inga hackspettar ville trumma i kylan, men en spillkråka kom flygande rakt över oss och det var så tyst att vi tydligt kunde höra vingslagen från den. När vi följde en frusen vattenfåra över myren dök det upp små däggdjursspår med märken efter en svans emellan. Utter! Vi tog samma bana som uttern och såg snart hur spåret ändrade form, där hade uttern lagt sig ner på magen och kanat fram genom snön. Man kan ha kul på vintern, även om man är utter!

När vi kom ut på ån tog min vän och undersökte isen med pik först, för säkerhets skull. Den kändes väldigt stabil, de senaste köldnätterna hade gjort susen. Men där ån smalnade av blev det öppet vatten, så där tyckte vi det var bättre att ta av oss skidorna och tvära genom skogen. Kraftiga gnagmärken på grova aspar skvallrade om att det fanns bäver i närheten och när vi gick upp på stranden utbrast min vän ”Titta, där är ju en bäverhydda!”. Ja minsann, den översnöade rishögen som jag knappt hade lagt märke till, det var ju en bäverhydda! Och med en nyligen avgnagd gren överst.

Att gå med pjäxor, bärandes på skidor och stavar, genom skogen var inte det lättaste. Det var inte så mycket snö här, men omkullfallna träd och ordentliga stenblock – riktiga lodjursmarker. Tanken på lo återkom när en räv plötsligt kom farandes över isen i en faslig fart. Kunde den råkat på ett lodjur som fått den att i panik fly ut från skogen? Inte omöjligt, för när vi fortsatte skida över isen så korsade stora kattspår vår väg. Spårstämplarna var ca 7 cm stora och där katten hade gått i sakta mak var det 40 cm mellan varje tassavtryck. Så visst var det lodjur! Vilken lycka det hade varit att få se när lon kom tassande över isen, men denna gång fick vi nöja oss med att trampa i samma snö som den.

Ån kantades av riktigt gamla träd, både tallar, granar, aspar och björkar. Jag fick syn på en riktigt mäktig tall som vi var tvungna att dubbelkolla att det verkligen var just en tall, för de grova, knotiga grenarna gjorde att växtsättet mest liknade ek! Men det var verkligen en tall och vi skidade fram till den för att uttrycka vår vördnad för den. Tänk att här har den tallen stått i flera hundra år och passerats av åtskilliga människor, lodjur, bävrar, uttrar, rävar och kanske vargar också.

Vi hittade en fin fikaplats på sydkanten av en ö och där värmde solen riktigt gott, trots att det var så kallt i luften denna dag. Varmt te, mackor och hembakade pepparkakor smakade extra bra efter skidandet och klättrandet över stock och sten.

Mätta och belåtna fortsatte vi färden. Planen var att gena över en stor myr, men då det var mer ris än snö på myren, bestämde vi oss för att fortsätta skida på ån istället. Där gick det riktigt bra att åka, trots tung packning och att det inte fanns några skidspår sen innan att följa.

När vi hade åkt närmare en mil var det dags att vända tillbaka. Efter lite tråcklande genom en gammal granskog kom vi ut på en smått igenvuxen skogsbilväg och där hade andra vänner skidat dagen innan, så där kunde vi följa fina skidspår tillbaka till bilarna.

Vi sa till varandra att det här är livet! Att vara ute en solig och stilla dag i vildmarken på skidor, det kan just inte bli så mycket bättre. Vi hade egentligen inte sett så många djur eller fåglar denna dag, i princip bara räven, spillkråkan och någon korp. Men naturen i sig var så spännande, med alla gamla träd, lospår och bäverhydda. Så hit bara måste vi återvända för nya äventyr!

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.