Sommarnatt

Så här års brukar jag ge mig ut på nån cykeltur för att lyssna efter fåglar som främst är aktiva under dygnets mörka timmar. Den 2 juni blev det en första runda, då vädret var perfekt – ljummet och vindstilla. Det var bra fart på fåglarna, jag hörde flertalet kornknarrar, näktergalar och gräshoppsångare och på en elledning såg jag siluetten av en kattuggla. Även flera spelande kattugglor hördes. Men det var något hiskeligt med mygg ute, det gick inte att stå stilla någon längre stund. Eftersom jag skulle jobba dagen därpå hann jag inte ta riktigt så lång tur som jag hade tänkt och därmed blev det inget besök på nattskärrelokalen.

För några dagar sen stack jag ut på en ny cykeltur i skymningen, återigen i trakterna runt Dannemora som är väldigt bra för nattsångare. Näktergalarna hade tystnat nu, de brukar sjunga fram till midsommar men i år är allting så tidigt på grund av den varma försommaren. Även myggen hade klingat av något, vilket jag inte hade något emot.

Över nejden låg en diffus doft som jag kände igen men som det tog mig en stund att identifiera. Kaffesump!? Varför det luktade kaffesump under flera kilometer vet jag inte, men jag kom att tänka på när jag förr brukade cykla runt på slätterna utanför Uppsala och lukten av bekämpningsmedel låg tung över fälten under försommarnätterna. Inte så mysigt. Då föredrar jag kaffesump.

Vid midnatt fick jag syn på en stor skugga som svepte över en högvuxen äng. I handkikaren kunde jag se att det var en hornuggla som letade föda. I en skogsdunge i närheten hördes hornugglans ungar tigga mat och det gladde mig mycket för det var en tuff vår för ugglorna med all snö som kom och det rapporterades om att flera hornugglor hittats döda runtom i landet.

Även denna natt var det bra fart på nattsångarna och på ett ställe hörde jag en kornknarr på bara några meters håll. Fullkomligt omöjlig att få syn på i den höga vegetationen. Jag hittade även en kärrsångare på nära håll och den arten är alltid underhållande att lyssna på då den skickligt härmar andra arter.

När jag styrde upp i skogen för att ta mig till nattskärrorna såg jag ett halvstort, mörkt djur ligga i vägkanten. Jag blev inte klok på vad det var, det såg ut ungefär som en utter med sjöodjurhuvud. När jag var bara ett par meter ifrån med cykeln reste sig djuret och knatade iväg och det visade sig vara en tjädertupp! Han blev nog bra fundersam över vad det var för skramligt åbäke som kom och störde hans nattvila.

Någon kilometer senare fick jag syn på en neongröngul liten lampa i vägkanten – en lysmask! Jag stannade genast cykeln och försökte fota den lustiga insekten men det var inte det lättaste i mörkret och när jag tog cykellampan till hjälp blev lysmasken förnärmad och drog in sin självlysande rumpa under sig.

Redan runt kvart över ett på natten började de första trastarna sjunga, de tyckte uppenbarligen att det var morgon. Jag blev lite bekymrad – skulle jag hinna fram till nattskärrorna innan de tystnat? Men det var inga problem, de surrade på riktigt bra när jag slutligen kom fram till det torra, halvt uppvuxna hygget de håller till på. En nattskärra verkade bli nyfiken på mig för plötsligt kom den falklika fågeln flygande på låg höjd mot mig och när den var nästan rakt över cykeln stannade den upp i luften för att ta en titt på mig. Trots att det var rätt mörkt ute kunde jag se de vita stjärthörnen på nattskärran och sålunda var det en hane. Tänk om jag hade kunnat fånga det där ögonblicket på bild, det var en väldigt fin upplevelse som jag gärna vill behålla minnet av.

Medan jag cyklade tillbaka började det ljusna allt mer och så småningom tittade solen upp och väckte dimälvorna till liv. Jag var inte hemma förrän halv fem på morgonen och jag tänkte att bättre sätt än såhär kan man knappast tillbringa en lördagnatt på. Att cykla ger dessutom så mycket mer än att åka bil, jag har öronen ständigt påkopplade och kan upptäcka såväl spännande fåglar som annat mitt ute i ingenstans. En vän hade samma natt tagit en runda med bilen för att lyssna efter nattsångare och han hade bara hört en bråkdel av det jag lyckades skrapa ihop under natten. Tjädern på två–tre meters håll, nattskärran nästan rakt över huvudet och den där lysmasken, dem hade jag garanterat missat om jag kört bil istället för att cykla.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.