Solens återkomst

I söndags trodde jag knappt mina ögon när jag tittade ut och såg att det var ljust ute. Soligt ljust. Inte skymningsljust, som det annars varit de flesta dagar sedan november. Jag hade siktat in mig på en cykeltur till Vendelsjön, det har inte gått att cykla på ett par veckor på grund av all snö utan har istället blivit en hel del skidåkning. Men nu när den mesta snön hade töat bort, tänkte jag passa på att ta en cykeltur, innan nästa snöomgång.

Det var ren njutning att cykla iväg med solen i ansiktet. På ängarna sprang en räv genom de lätta dimslöjorna som låg över den frostklädda marken. Efter en stund ställde sig räven och skällde. En havsörn patrullerade sina marker, större hackspettar trummade och gröngölingar ropade. Alla var vi glada att återse solen. Och jag noterade hur solen bländade mig när jag spanade mot den skällande räven. Bländande sol, det har jag inte upplevt på flera månader.

Färden fortsatte mot Vendelsjön. De lite större vägarna var nu mestadels torra och isfria, men de mindre vägarna var fortfarande läskigt isiga och spåriga. Där blev det till att stå upp och trampa, för att hålla balansen bättre, och på de riktigt luriga ställena gick jag av och ledde cykeln. Men jag klarade mig från att vurpa.

Framme vid sjön valde jag snart att gå mot det södra fågeltornet, eftersom det var i det närmaste fågeltomt vid Varggropen. Jag hörde kraftiga vingsus från knölsvan och tittade upp mot himlen och fick se fyra vita svanar med stadig kurs söderut. Sol ja, men fortfarande mycket vinter, så bäst att dra härifrån tyckte svanarna.

En ensam stare kom flygande och gjorde sällskap med en flock kajor ute på fälten. Staren har säkert blivit kvar här sen i höstas och satsar på att härda ut, nu är vi ju trots allt halvvägs genom vintern.

Det var så gott som vindstilla och trots några minusgrader frös jag inte alls när jag stod uppe i fågeltornet och bland annat tittade på en tornfalk som skrek upprört när en ormvråk landade i falkens träd. Solen värmde faktiskt lite och det var ljuvligt att stå och blicka ut över det öppna landskapet som flödade i ljus. En varfågel satte sig fint i toppen av en buske med Vendel kyrka i bakgrunden. Nu när den mesta snön smält bort var varfågeln lätt att hitta, där den stack ut som en snöboll bland grenarna.

När jag traskade tillbaka mot cykeln började stora moln komma in och snart försvann solen bakom dem. Jag får tacka så mycket för denna gång kära sol och hoppas det inte dröjer alltför länge innan vi ses igen!

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.