Snö, snö, överallt snö
Nu är det så mycket vinter det bara kan bli. Flera decimeter snö och ofta ner mot 20 minusgrader om nätterna. Dagarna är inte mycket varmare de. Jag var sugen på att spåra upp den 12-kilometerslinga jag brukar åka varje vinter när det är tillräckligt med snö och i lördags hade jag bestämt mig för att nu var det dags. Väderprognosen såg lovande ut, det skulle bli soligt och fint och jag såg fram emot en fantastisk vinterdag där jag skulle susa fram på skidorna. Nå, riktigt så fantastiskt blev det inte. Ungefär samtidigt som jag begav mig ut kröp solen ner under ett tjockt molntäcke och snön på icke-plogade ytor visade sig vara så fluffig att jag sjönk 1–2 decimeter ner i den. Det här skulle bli tungt. Dessutom visade termometern –18 när jag gav mig ut och jag funderade över vad det var för galenskap jag gett mig in på egentligen. Men jag är envis och jag ville så hemskt gärna få upp mitt spår, så jag pulsade på. För ja, pulsa blev det. Kämpigt var det, men tack vare ansträngningen höll jag mig varm om kroppen ändå, trots den extrema kylan. Händerna var däremot missnöjda, trots dubbla tumvantar, och jag fick då och då stanna till och tina upp isbitarna mot min mage. Även kinderna bet kylan hårt i och jag ångrade att jag inte tagit någon halsduk. Fyra timmar tog det, men sen hade jag faktiskt gjort mitt spår!
Nu gäller det förstås att passa på och utnyttja skidspåret så mycket som möjligt innan snöfall eller slask förstör det. Vintervädret i Uppland är sällan pålitligt. Så jag var ut redan dagen därpå och då äntligen var det sådär strålande vackert som jag hade sett fram emot. Jag njöt i fulla drag och var tacksam över att jag hade orkat genomföra spårandet dagen innan.
Även idag tog jag en tur med skidorna, trots att solen nu gömt sig igen. Spåret blir bara mer och mer lättåkt för varje gång, även om det nu bitvis har förstörts lite av räv, rådjur och älg som både klampat och lagt högar med spillning i mina fina skidspår. De må väl vara ursäktade, det är inte lätt att ta sig fram i den djupa snön för djuren heller och när en människa så snällt gör i ordning en ”stig” åt en, så tackar man och tar emot. Fast älgen med sina långa ben kunde väl ha trampat upp ett eget spår kunde jag tycka, istället för att lämna djupa hål i mitt.
Snön är så pass kall att när jag passerar någon väg och sätter ner stavarna där snön packats lite hårdare så hörs det knirkande, ringande ”tjirr” från dem. Men även om det till synes är så mycket vinter det bara kan bli så är det lite vår i luften också för nu har hackspettarna börjat trumma om morgnarna!
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
