På besök i mnemosyneland

Tredje gången gillt! Efter att två år i rad ha försökt skåda den sällsynta mnemosynefjärilen utan att lyckas, styrde vi i år till en säkrare lokal. Det var med stor förväntan vi strövade in i den lövträdsrika hagmarken och vädret verkade vara på vår sida – varmt, soligt, en del vind men inte för blåsigt. En tistelfjäril hälsade välkommen och vi upptäckte snart att det satt ett helt gäng tistelfjärilar på en av blommor översållad hagtorn och sög nektar.

Så fick jag syn på en stor, vit fjäril på lite håll. Den dansade fram lågt över det höga gräset och glidflög emellanåt. Kunde det vara…? Jag tog någon knackig bild på långt håll men där syntes de två karakteristiska svarta prickarna framtill på vingen samt de transparenta vingspetsarna. Jaaa! Mnemosyne! Vilken lycka! Nu återstod bara att försöka fånga den otroligt vackra skapelsen lite bättre på bild också, vilket verkade lättare sagt än gjort då den flög omkring konstant och vid varje landning satte sig dolt i det höga gräset. Men efter en stund upptäckte jag en mnemosyne som närmade sig hagtornen och faktiskt landade på en av blommorna. Genast blev den som uppslukad av växten, det var otroligt så välkamouflerad den var mot de vita blommorna. Men en liten rörelse avslöjade var den satt och efter en stunds väntan kunde jag äntligen fota den granna fjärilen med utbredda vingar mot de skira blommorna. Kunde det bli bättre än så här? Ja de kunde det faktiskt!

Längre in i betesmarken, i en glänta, for ett tiotal mnemosynefjärilar runt och då och då passerade de bara några decimeter från oss. Eftersom jag försökt se den här fjärilen i flera år utan att lyckas, infann sig en helt magisk lyckokänsla när jag nu stod mitt bland dessa vackra djur och de fladdrade förbi så nära.

Vi mötte en man som bor i trakten som berättade att mnemosynehanarna drar omkring för att leta efter nykläckta honor och så fort de hittar en oparad hona så uppvaktar de henne och efter parningen tillverkar de ett slags kyskhetsbälte åt henne, så att inga andra hanar kan para sig med henne. Naturen är bra finurlig. Så småningom fick jag syn på en befruktad hona med kyskhetsbälte som hade landat på en barkbit så då kunde jag med egna ögon se den lustiga, kohornsliknande struten som hanen satt fast under hennes rumpa.

Fram på eftermiddagen verkade det som att fjärilarna börjat tröttna på sina friarstråt och istället tyckte det var dags att fylla på energidepåerna, för allt fler fjärilar landade på olika blommor, gärna midsommarblomster, för att suga nektar.

Totalt mötte vi runt 50 mnemosynefjärilar denna soliga, varma dag och den härliga upplevelsen gav mersmak, så bara drygt en vecka senare gjorde vi ett återbesök, men då var det inte alls lika många fjärilar uppe och flög, så vi insåg att toppen för mnemosynesäsongen var passerad. Fjärilarna var dessutom slitna och det var främst honor vi såg, så hanarna hade nog gjort sitt och nu återstod äggläggning, för att säkra artens fortlevnad inför nästa år.

Till min stora förvåning landade en hona på min vrist, det hade jag inte alls räknat med eftersom mannen som följt mnemosynefjärilarna i flera år hade berättat att det aldrig landat någon mnemosyne på honom, även om de flyger nära ibland. Så det kändes väldigt speciellt och ärofyllt att få en mnemosyne på mig.

Nästa år blir det garanterat återbesök i mnemosyneland, för det här var en otroligt mäktig upplevelse!

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.