Ovanligt tuff mes

Ibland stöter man på udda företeelser i naturen och det är alltid lika intressant. Jag hade cyklat upp till Hållnäshalvön i förra veckan för att skåda vid havet och hade just tittat på en hane större korsnäbb som satt i en talltopp. Strax efter att han flugit landade en mindre fågel i samma talltopp. Jag tyckte spontant att det såg ut som en blåmes men lyfte handkikaren för säkerhets skull. Det första jag fick syn på var en lång, böjd näbb. En blåmes var det, men näbben var något i hästväg. Jag har läst att det förekommer att fåglar kan få missbildade, förvuxna näbbar, men jag har aldrig sett det själv, så när jag nu såg den här långnäbbade blåmesen förstod jag genast vad det var frågan om och blev eld och lågor. Den där måste jag försöka titta närmare på och fota!

Men i samma ögonblick som jag fick in blåmesen i handkikaren lättade den från trädet och stack iväg. Jag tyckte det såg ut som att den gick ned en bit bort, bortanför tallarna, så jag tog mig runt på klipporna i riktning mot där jag tappat blåmesen ur sikte. På andra sidan tallarna såg jag en rörelse inne i ett havtornsnår. Kanske var det blåmesen? Jag ställde mig och väntade vid snåret och efter en stund stack en lång, böjd näbb fram mellan de täta, torniga grenarna. Ja, där var den igen, den lustiga blåmesen! Jag såg hur blåmesen klättrade ut på en gren, plockade loss ett av de orangea bären och tog med det ner till en stadigare gren. Där började blåmesen att, på mesars vis, bearbeta bäret genom att hålla fast det med foten och hacka på det. Med en så lång och krokig näbb gick det inget vidare med hacktekniken. Fåglar som brukar äta bär, som trastar och sidensvansar, brukar skickligt plocka bären med näbbspetsen och kasta bak dem i munnen för att raskt svälja dem. Och fåglar med långa näbbar brukar kunna använda dem likt en pincett. Men det syntes på blåmesen att den inte hade det naturligt i sig att hantera en sån här lång näbb. Den kunde varken hålla bäret med näbbspetsen eller elegant kasta upp bäret i luften och sluka det likt en sidensvans. Det var som att blåmesen försökte bearbeta bäret med en normalformad, normallång blåmesnäbb trots att den ingen sådan hade. Efter en stunds fipplande med bäret tog blåmesen och tryckte in det i sidan av näbben med hjälp av foten och då kunde den äntligen få i sig bäret. Därefter klättrade den upp och hämtade ett nytt bär och sen upprepades proceduren med att försöka hacka på bäret och därefter trycka in det med foten mitt på näbben. Under de cirka tio minuter jag stod och tittade på blåmesen satte den i sig tre havtornsbär, så även om det såg besvärligt ut med den förvuxna näbben hade blåmesen uppenbarligen hittat en välfungerande metod för att få i sig mat.

Hur blåmesen kommer klara sig framöver är det ingen som vet, men det finns exempel på mesar som kunnat leva en längre tid med förvuxna näbbar och eftersom mesar är allätare ska nog min blåmes kunna överleva så länge den hittar hyfsat mjuk föda. Problemet med förvuxna näbbar uppstår av en störning i keratinproduktionen som gör att näbben växer mer än den nöts. I Alaska har man studerat det här fenomenet och kommit fram till att det orsakas av ett virus. Varför just min blåmes fått en så grotesk näbb går förstås inte att säga, om det är virus eller något annat. Den hade klart större näbb än de andra mesar med förvuxna näbbar jag sett på bild. I de flesta fall verkar bara ena näbbhalvan ha deformerats men hos min blåmes var både den övre och den undre näbbhalvan förvuxna och hela näbben såg dessutom onormalt grov ut. Jag hoppas att blåmesen hittar till någon fågelmatning i vinter där den kan livnära sig på lättätna matbitar som ost, bröd, skalade fröer och bär, så den kan leva ett bra tag till, trots sitt handikapp.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.