Öskådning är inte slöskådning

Jag blev erbjuden att få följa med på en båttur ut till några små öar mellan Gräsö och Kallerö igår och det tackade jag förstås inte nej till, chanserna att hitta någon sällsynt fågel från öst är fortfarande hyfsat goda. Vi gav oss av redan innan det hunnit ljusna men med dagens moderna navigationsutrustning var det inga problem.

Halvvägs ut mot första ön började det regna. Inte så mycket men eftersom vi färdades rätt fort framåt i den lilla motorbåten så piskade regndropparna på bra mot huden och det kändes som att ansiktet fick sig en rejäl peeling. Hade man inte vaknat ordentligt innan så gjorde man det definitivt nu. Det var en smått surrealistisk känsla att sitta där mitt i grådiset och knappt se nånting, endast känna svedan mot kinderna och det rytmiska gungandet när båten studsade fram på det mörka havet.

Efter kanske en kvart var vi framme vid första ön. Vattenståndet är fortfarande ovanligt lågt ute vid kusten och algbeklädda stenar som vanligtvis befinner sig under vattenytan har blottats. Nog för att jag vet att såna stenar kan vara hala men de här stenarna var fånigt snorhala. Rätt vad det var, utan att jag hade gjort nånting särskilt alls, så bara gled fötterna iväg under mig och jag satte mig pladask på stranden. Dumma alger!

Vi började strosa runt på ön och gå förbi varenda buske och grästuva för att se om nån kul fågel gömde sig där. Solen var på väg upp och det såg ut som att det brann i öster. Två snösparvar flög lockande runt över ön och i en flock med ett femtiotal gråsiskor hittade vi en hane snösiska. En lappsparv satt på en klipphäll men innan jag hann få fram kameran lyfte den och flög lockande iväg. Lappsparv, snösparv och snösiska är inte så ofta man ser så det var trevlig utdelning, även om det inte var detsamma som brunsångare, ökensångare och sibirisk järnsparv – några supersällsynta arter vi suktade efter.

Tiden går fort när man har roligt, efter tre timmar var det dags att bege sig till nästa ö. Ännu en rätt så liten ö men med lite mer träd, buskar och vass på än den första ön. Och snorhala stenar fanns det även här. Återigen råkade jag ut för att fötterna plötsligt bara gled iväg, utan att jag ens hade rört mig utan stod helt stilla. Den här gången satte jag mig ofrivilligt ner i splitt och slog i stenarna rätt hårt. Det gjorde rejält ont men min första tanke var inte ”Hoppas jag inte brutit nåt” utan ”Hur illa det här än gick så ska jag INTE tvinga oss till att åka hem tidigare, har jag skadat mig allvarligt så får jag väl i värsta fall sitta stilla och se vilka fåglar som dyker upp där jag är”. Jag kravlade mig upp och konstaterade att höger knä och stortå smärtade ordentligt, tån så pass att jag funderade på om jag fått nån spricka i den. Men jag kunde gå i alla fall och det var huvudsaken, så jag linkade vidare för att fortsätta spana efter roliga fåglar.

Trots att det var mer vegetation på denna ö så upplevde vi den som fågelfattigare så rätt snart körde vi vidare till en tredje liten ö. Där möttes vi av ett gäng stjärtmesar, en av de allra sötaste arter man kan tänka sig. Jag smög fram till en buske i närheten av dem och väntade och så småningom kom de ganska så nära.

Vi hittade även två sidensvansar på denna ö som, efter att ha mumsat lite rönnbär, satt i en trädtopp och tog det lugnt. Kanske njöt de av solen som nu tittat fram allt mer och knuffat regndismolnen åt sidan? Vi rörde oss försiktigt närmare dem för att titta och fotografera och när vi sett oss mätta backade vi sakta undan igen. Sidensvansarna satt kvar och det känns alltid bra när det blir så. Även om det inte är hela världen om man råkar skrämma upp en fågel så känns det alltid bäst tycker jag när man vistas i naturen på ett försynt sätt och umgås med djuren på deras villkor.

Någon sällsynt fågel blev det inte denna dag men vi var glada och nöjda för det. Flera fina fågelmöten hade det blivit och det är alltid jättespännande att besöka helt nya lokaler som man aldrig sett förut.

På hemvägen hade vi lite motvind och det blev extremt stötigt när vi bumpade fram på vågorna. Det var värre än den värsta tvättbrädesgrusväg. Tänk att något så mjukt som vatten kan bli så fruktansvärt hårt. Det kändes som att den där båtfärden gjorde en fem centimeter kortare. Men, men, ihoptryckt rygg, mosat knä och stukad stortå är inte hela världen. Glädjen över en fin dag i skärgården överskuggade alla krämpor.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.