Oasen i bullerbyn
Jag håller mig helst borta från Stockholmstrakten då det är så mycket trafik, stim och stoj där, men senaste månaden har det blivit ett par besök vid Angarnsjöängen, strax utanför Vallentuna. Att komma dit blir en sån kontrast. Ena stunden kör man bland stressade bilister som gasar på mellan varje fartkamera, samtidigt som man har lågtsniffande flygplan på väg till/från Arlanda över sig. Och så, efter att ha parkerat och gått en kortare sträcka genom skog, kommer man ut till grönskande kohagar där stress och jäkt känns oändligt långt borta. Angarnsjön ligger som en fridfull oas mitt bland allt buller och stök.
Vid första besöket var det fortfarande högsommar, även om det just den morgonen var rätt så kallt och blåsigt. Det hände inte jättemycket på fågelfronten men en del rovfåglar var i varje fall uppe och gled på vindarna. Jag fick syn på en välkamouflerad fjäril på berghällen som utgör Midsommarberget och fick senare veta att det var en sandgräsfjäril. I fjärilsboken läser jag att den främst håller till på alvarmark och ute vid kusten, så då kändes det extra spännande att hitta den här, i en kohage vid en liten slättsjö. I en glänta nedanför berget var det gott om blodröda ängstrollsländor och en av dem satte sig väldigt fint i toppen av en död gren.
Vid andra besöket, för bara några dagar sedan, hade det hunnit bli mer höst i luften. Gräset var ordentligt fuktigt av morgondagg och titt som tätt hördes sträva ”bjsch” och mjuka ”filli” från trädpiplärkor och gulärlor som börjar göra sig redo att sträcka söderut. En sjungande gräshoppsångare var lite otippat så här sent på sommaren och en spelande vaktel gladde också lite extra.
Naturreservatets landskapsvårdare, ett stort gäng kor, skötte sitt jobb genom att äta frukost intill spången. Min vän jag var där med blev inte alls glad när han såg att alla korna, med tjuren i spetsen, stod precis där vi skulle till att gå. Själv har jag, efter att ha jobbat med stenskvättor i kohagar i 15 år, ingen koskräck alls längre, så jag gick först och agerade cowgirl. ”Måste vi gå så långsamt, kan vi inte hoppa utanför staketet och skynda förbi?” undrade min vän. ”Nej, vi går fram sakta mot korna och visar att vi vill förbi, så kommer de flytta på sig” svarade jag. Med lugna steg gick jag fram mot den första kon som blockerade vägen, ställde mig någon meter ifrån henne och väntade, samtidigt som jag småpratade med henne. Och mycket riktigt, hon klev snällt åt sidan. Så fortsatte jag fram mot tjuren och upprepade proceduren. Även han fattade galloppen och flyttade på sig utan att knorra, så att vi kunde komma förbi. Min vän var imponerad över min förmåga att kommunicera med kor och han konstaterade senare att det är ju trots allt ett bra jobb de gör, med att hålla markerna öppna och spången fri från vegetation.
Även den här dagen var det bra rovfågelvindar, så vi ställde oss så att vi hade fri sikt åt alla håll. Vi kunde snart bocka av både havsörn, fiskgjuse, ormvråk, bivråk, brun kärrhök och sparvhök – det gick ju utmärkt det här! Runtom sjön tornade mörkblåa åskmoln upp sig och rätt vad det var fick vi se en flock tofsvipor som flög upp i tät formation, snyggt avtecknade mot de mörka molnen med sina svartvita vingar. Min vän hittade snart orsaken till deras uppflog – en pilgrimsfalk! Efter ett par raider kom den sättande nästan rakt över oss. Mäktigt!
För att vara så nära civilisationen måste jag säga att Angarn bjuder på imponerande naturupplevelser och ja, det känns verkligen som en fridfull oas mitt i allt buller och stress.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
