Nytt försök på Björn
Det blev en ny tur ut till Björn redan den här helgen. Några vänner hade bokat båtplats och jag bangar såklart inte en extratur ut till denna fantastiska ö. De flesta brukar börja med att ställa sig uppe vid fyren och spana ut över havet och så gjorde vi även denna dag. Det dröjde inte länge innan en i sällskapet upptäckte en pilgrimsfalk som flög ut och slog sig ner på ett skär. Vilken fin start! Och från havtornssnåren nedanför fyren hörde vi en sjungande lövsångare vilket inte är så vanligt så här års så det gladde oss lite extra.
Precis som förra helgen var det varken nån jättefart på fågel över havet eller så mycket rastande fåglar på ön så jag tog rätt snart en sväng genom dungen på östra sidan för att se om jag kunde hitta nån kul fågel där. Vi brukar använda walkie-talkies när vi är ute på Björn för att kunna meddela varandra om vi hittar nåt skoj. Vad jag inte var medveten om just där och då var att min walkie-talkie självmant hade dragit ner volymen till noll, så medan jag stod och fotade en ännu grannare olvonbuske än förra helgen var jag lyckligt ovetandes om att några ringmärkare samtidigt hade fångat och märkt en taigasångare på västra sidan av ön. Den fick jag höra om först när jag hade börjat traska västerut och mötte några glada gubbar som just varit och tittat på taigasångaren. Jaja, så kan det gå.
På södra stranden var det rätt gott om sävsparvar så jag stannade upp där ett tag och tittade noga på varenda fågel, i hopp om att någon av dem skulle visa sig vara en videsparv – en art som jag märkligt nog aldrig lyckats se, trots närmare 20 år som aktiv fågelskådare.
När jag skulle gå vidare kom ett rop i komradion – insträckande jorduggla! Jag och mitt sällskap fick snart syn på ugglan som med elastiska vingslag svävade fram över ön. Den kom allt närmare och till sist hade vi den på riktigt nära håll. Jordugglan flög ett varv och tittade på oss med sitt spöklika ansikte för att sen försvinna ner i vegetationen.
Framme vid västra dungen hälsade vi på ringmärkargänget och fick se bland annat en lövsångare som de nyss fångat. Inte lika spännande som en taigasångare men väldigt trevligt ändå att få möta Sveriges vanligaste fågel på nära håll.
Jag hade en förhoppning om att lyckas återfinna taigasångaren så jag ställde mig i västra dungen och lyssnade och spanade. Jag hade inte hunnit stå där så länge när det ånyo sprakade till i komradion. ”Videsparv! På södra stranden!” På exakt det ställe där jag ett par timmar tidigare stått och letat efter just videsparv. Jag skyndade dit men nej tyvärr, videsparven hade endast rastat kort i ett träd och sen flugit vidare. Fast det var jag redan inställd på för videsparv har blivit en sån där art som jag nästan inte tror att den finns för jag har sån extrem otur med den. Där Annika är, där är garanterat ingen videsparv.
Lite snopet att missa både taigasångare och videsparv förstås men pilgrimsfalken och jordugglan gladde mycket och när vi, något mosiga efter tidig uppstigning och lång dag i fält, åkte hemåt så var vi nog alla rätt nöjda med dagen ändå.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
