Nyfiken minihelikopter

En morgon när jag satt i trädgården landade plötsligt en hona av någon ängstrollslända på mitt knä. Hon satte sig och plirade mot mig och vred på huvudet som om hon ville studera mig extra noga och funderade på vad jag var för något. Så började hon putsa ansiktet med frambenen, precis som katter och många andra däggdjur gör, genom att först slicka på ”tassarna” och därefter gnida dem över ansiktet. Förundrat satt jag och tittade på den lilla sländan, som verkade helt orädd för mig. Vilken ynnest att få se en trollslända göra morgontoalett på så nära håll.

Efter en stund var jag tvungen att klia mig i ansiktet och då for sländan iväg. Ah, det var nog lika bra, tänkte jag, för då kan jag gå in och göra i ordning frukost. Magen hade börjat kurra men jag iddes inte störa sländan. Men jag hann inte ens resa mig, så flög sländan tillbaka och landade på mitt knä. Hon skulle visst sitta där, tyckte hon. Med fåglar och däggdjur händer det då och då att jag får speciella möten på nära håll där jag känner en personlig kontakt med djuret. Det här var första gången som jag upplevde samma sak med en insekt.

Ängstrollsländan satt där och verkade lika fascinerad av mig som jag var av henne. Hon hade skrämts iväg av min diskreta handrörelse innan, men när jag nu av nyfikenhet provade att lägga handen på låret, intill sländan, så satt hon kvar. Tänk om jag skulle prova att klappa henne också? Försiktigt förde jag pekfingret mot sländan och lät det snudda vid hennes vinge. Inga problem, hon satt lugnt kvar. Men när jag provade att klappa sländan på bakkroppen tyckte hon att jag blev lite väl närgången, så då flög hon upp och iväg och jag passade då på att smita in för att hämta frukost.

Tyvärr hade jag ingen kamera med vid det här speciella mötet, så istället får jag visa bilder på andra trollsländor jag mött de senaste veckorna. En blågrön mosaikslända som flög fram och tillbaka vid Dannemorasjön, en blåbandad jungfruslända som vilade intill Dalälven, en större sjötrollslända på vasstrå vid Hjälstaviken och så en brun mosaikslända och en tegelröd ängstrollslända på besök i trädgården.

När jag var liten tyckte jag att trollsländor såg ut som små helikoptrar och det gör de ju faktiskt, med sina stora, runda huvuden och långa stjärtar. Ofta är de dessutom bjärt färgade, precis som helikoptrar brukar vara. Och uppenbarligen kan dessa små helikoptrar vara riktigt nyfikna och sociala av sig, om man bara ger dem chansen.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.