Nosiga uppstickare
En tidig morgon då jag var ute på en cykeltur studsade plötsligt en vitlurvig rumpa iväg över en äng. Skogshare!? Eller förrymd tamkanin? Jag hann inte se djuret ordentligt, men när jag cyklade förbi platsen två veckor senare fick jag syn på samma ljusa rumpa på exakt samma ställe och den här gången stannade djuret till innan det skuttade vidare in bland buskarna, så nu hann jag se att det faktiskt var en skogshare! Det är verkligen inte många gånger jag sett denna art i Uppland, här är fältharen betydligt vanligare. Och sist jag mötte en skogshare så var det på en väg och jag hann inte mer än tänka tanken på att försöka plocka upp kameran, så kom en bil körande och skrämde iväg haren. Men den här morgonen hade jag bättre tur. För en stund efter att haren hoppat in bland buskarna, fick jag se att den kommit ut på ängen igen, längre bort. Så jag smög sakta och försiktigt närmare.
När jag kom fram till kanten med buskar lade jag märke till att det stack upp rödbruna öron ur det höga gräset på ängen. Mellan ett par av öronen syntes dessutom ståtliga horn. Det var tre rådjur som låg och vilade där och jag insåg att om rådjuren skulle bli skrämda av mig och fly i panik, så skulle haren garanterat haka på, utan att kanske själv fatta vad som stod på. Vilda djur fungerar så. Säger någon att en fara närmar sig och det är bäst att fly illa kvickt, så lyssnar andra på det – även om de tillhör olika arter och även om de själva inte hunnit uppfatta faran. Så när jag fick syn på rådjuren och märkte att de hade upptäckt mig, stod jag stilla och väntade ut dem. De funderade en stund, sen reste de sig lugnt en och en och därefter började de jogga iväg. Ingen panik, bara en strategisk förflyttning eftersom man som rådjur aldrig vet om en människa vill en illa eller ej. Och i och med att rådjuren retirerade så lugnt, så brydde sig haren inte ett smack, utan satt kvar där i gräset och plirade. Precis enligt mina beräkningar!
Nu kunde jag, på behörigt avstånd, äntligen få ta lite bilder på skogsharen. Med sitt rundare huvud, kortare öron, mörkare ögon och ljusare päls, är den snäppet sötare än sin ”tyske” släkting, det kan inte hjälpas. Och skogsharen var säkert medveten om att jag stod och tittade på den, men det dröjde mer än tio minuter innan den ställde sig upp och sen tog ett jättesprång in bland buskarna igen.
Så här års går mina tankar till alla de djur och fåglar som förlorar sina ungar i samband med att vallar slås. Storspovar, tofsvipor och sånglärkor hinner inte få ut sina ungar innan första vallskörden, som numera sker redan i början av juni, och även rådjurskid och harungar stryker med när slåttermaskinen far fram över fälten. Det gör att det blir dukat bord åt rovfåglar, kråkfåglar och rävar. Den enes död, den andres bröd. Så det kändes bra att se att just den här haren har fattat tycke för en skogsnära betesmark, där knappast någon slåttermaskin kommer förstöra familjelyckan. Kanske får jag därför möta den fina skogsharen igen, eller någon avkomma till hen?
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
