Midsommarnatt

Varje försommar brukar jag ge mig ut på minst en nattlig cykeltur för att lyssna efter kornknarrar, gräshoppsångare, tiggande uggleungar och annat spännande man kan hitta om sommarnätterna. I år har jobb, blåst och regn kommit emellan, så inte förrän på midsommarafton fick jag tillfälle att ge mig ut på cykeln. Tyvärr blåste det även denna natt, men nu ville jag inte vänta längre, så jag chansade och gav mig av hemifrån vid elvatiden på kvällen.

Till en början var det slående tyst ute. Så här är det varje år, från en vecka till en annan tystnar naturen. Djur och fåglar har fullt upp med att ta hand om sina ungar och har inte längre tid eller ork att sjunga och göra väsen av sig. Men ute på de igenvuxna ängarna hörde jag en kornknarr ”krexa” lite tveksamt och snart satte en gräshoppsångare igång med sitt surrande. Även en gök hördes tillfälligt spela. Det var hiskeligt med mygg ute, så det blev inga längre stopp för att lyssna på fåglarna, men jag kunde trösta mig med att det förmodligen hade varit ännu värre om det varit vindstilla.

Från en skogsdunge hördes en hornuggleunges ynkliga pipande efter mat och en bit därifrån blev jag överflugen av en vuxen hornuggla med nyfångat byte i klorna. Nu skulle den hungriga ungen strax få en sen middag.

I en lummig, buskrik ekbacke prasslade det från något stort djur. Jag brukar möta grävlingar under mina cykelturer om sommarnätterna men denna gång var det ingen grävling utan plötsligt grymtade det till och jag förstod att det var vildsvin som höll till där i backen. En riktigt stor gris sprang ut på vägen bara några meter framför mig och i dikeskanten sprätte smågrisar iväg. Spännande! Efter ett otal möten med vildsvin är jag inte längre rädd för detta djur utan tycker bara det är fascinerande att möta dem.

Jag tvekade om jag skulle ta den där avstickaren på drygt en mil för att försöka höra nattskärra. Skulle det verkligen vara någon skärra igång i den här blåsten? Men det var tur att jag tog en chans, för under en kraftledning flög en nattskärra upp från marken och sen hittade jag två spelande nattskärror också. Och jag fick en fräck bonus i form av en morkulla som plötsligt uppenbarade sig på en timmerhög.

Egentligen var jag lite sent ute på säsongen, nästan alla näktergalar hade tystnat vid det här laget. Men å andra sidan gjorde det att andra fåglar hördes desto bättre. Vid Klardammen i Dannemora hittade jag hela fem kärrsångare och en flodsångare. Hade näktergalarna varit igång hade dessa fåglar drunknat i ljudhavet.

Det hann aldrig bli riktigt mörkt under denna årets kortaste natt och lagom till att jag var på väg hemåt började solen gå upp. Rosafärgade molnslöjor i nordöst var det första tecknet på att en ny dag tänkte gry. Det kändes lite udda att se solen gå upp medan jag trampade de sista kilometrarna hem. Vanligtvis brukar jag vara på väg ut när solen går upp. Men det var ett intressant och trevligt sätt att fira midsommarnatten på, kanske ett av de bästa sätten man kan tänka sig?

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.