Midnattsmagi
Den här tiden på året har vi inte mycket till natt på dygnet och det är spännande att ut och cykla de där halvmörka timmarna. Så mycket läten och dofter. För någon vecka sen gav jag mig av mot Vendelsjön i skymningen och det var vackert att se hur himlen antog nyanser matchande tjärblomstern vid Varggropen. Mitt mål för natten var att få höra vaktel och småfläckig sumphöna, så jag cyklade snart vidare mot de vida fälten och strandängarna på västra sidan av sjön. En gräshoppsångare hade lite trevande börjat surra men i övrigt var det ännu rätt så tyst. Ingen vaktel hördes. Men så från ingenstans kom en hornuggla spöklikt svepande över ängarna. Och medan jag följde ugglan i handkikaren började så äntligen vakteln att spela. Det här gick ju strålande!
När klockan närmade sig midnatt brakade det loss fullständigt. Jag hade nu hunnit cykla ner på den lilla grusvägen alldeles intill sjön och det var nu ett konstant surrande från både gräshoppsångare och vassångare. En knackig rördrom gjorde sitt bästa för att blåsa mäktiga flaskljudstut men det blev mest bara hesa suckar. På håll hördes både gök och orre. Och så, mitt i denna fantastiska konsert, kom den småfläckiga sumphönan igång också. Nästan samma stämma som vakteln, men enstaviga, snärtiga ”witt” istället för vaktelns trestaviga ”bytt-by-bytt”.
Luften var ljummen, jag behövde inte ens ta på mig den varma fleecejackan jag för säkerhets skull hade packat ner. Och luften var full av blomdoft. Syren kunde jag tydligt urskilja när jag cyklade hemåt igen men där var diverse andra dofter också. Doftintrycken var nästan lika starka som ljudintrycken denna magiska natt.
Jag hade en idé om att få höra nattskärra på hemvägen och styrde därför förbi ett slybevuxet hygge med enstaka tallar sparade. En miljö som få skogsfåglar gillar men som tycks uppskattas av nattskärror. Jag trodde att jag kanske var lite sent ute, klockan hade nu passerat halv två och redan hade trastar och rödhakar vaknat och satt igång att sjunga för full hals. Men nej då, lagom till att himlen återigen färgades tjärblomsterlik började en nattskärra spinna.
Bara fyra–fem timmar efter att jag sett solen gå ner var den på väg upp igen. Som sagt, inte mycket till natt så här års. Riktigt mörkt blir det aldrig. Med den uppstigande solen vaknade även dimälvorna och bland dem stack hundkäx och maskrosbollar fram som ivriga dansåskådare. En magisk natt började lida mot sitt slut och för mig var det nu dags att hinna få några timmars sömn, innan nästa dag var i full gång.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
