Mickel och aroniabären

En räv, förmodligen en av årets upplaga, har kommit på besök regelbundet i trädgården den senaste månaden. Första gångerna sprang den förskräckt iväg så fort den fick syn på mig men så en dag när jag stod ute och spanade efter fåglar kom räven lunkande mot mig och den här gången vände den inte om. Jag stod blick stilla och räven iakttog mig för att se om jag tänkte göra något men när jag förblev stilla och bara tittade vänligt mot räven så gav den mig ett typiskt hundleende; den höjde nosen, mötte min blick och halvslöt ögonen samt vinklade öronen lite åt sidan. Vilken känsla! Därefter fortsatte räven strosa omkring och leta mat och den hittade snart äpplet jag lagt ut åt fåglarna och kalasade i sig det, bara några meter från mig. Med jämna mellanrum tittade den upp på mig för att kolla läget och flera gånger, när den konstaterat att jag inte verkade utgöra någon fara, fick jag det där leendet från den. Åh vad mitt hjärta smälte!

Ett par dagar senare kom räven på besök igen. Den började med att lägga sig och vila i trädgården och det kändes fint att den valt just vår tomt som sin reträttplats. När jag gick ut blev den först skrämd men den kom snart tillbaka och valde då att slå sig ner hos grannen en stund. Jag smög försiktigt ditåt och nu brydde räven sig inte om min närvaro alls. Den slöade, kliade sig och tumlade runt. Så for den upp, gick fram till tomtgränsen, reste sig upp över staketet och började snaska bär från en aroniabuske jag planterat. Sen gick den mot mig, ställde sig med framtassarna mot staketet och tog en titt på mig. Den var nu så nära att jag knappt kunde fota den och jag fick ännu ett milt leende från den. Så tog den ett skutt över staketet och återvände bort till aroniabusken för att fortsätta frukosten.

Efter att ha betraktat räven en stund provade jag att gå lite närmare den. Så oskygg som den hade visat sig kunde jag kanske få vara med under dess bärstund. Sakta, sakta gick jag mot räven, inte rakt på utan lite snett och med sidan mot den, för att den inte skulle känna sig hotad. Räven hade full koll på mig och jag stämde titt som tätt av med den att det var ok att jag kom närmare. Det var det. Slutligen var jag bara några få meter ifrån den och närmare kunde jag inte gå om jag inte ville hamna innanför närgränsen på kameran.

Det här var det finaste, varmaste rävmöte jag haft och jag hoppas det kommer gå bra för Mickel i livet, att hen slipper skabb och att hamna i vägen för någons bössa.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.