Med sikte på Sikhjälma
Med nylagad cykel och uppvilade ben gav jag mig ut på en ny kustexpedition. Den här gången med siktet inställt på Sikhjälma. En lokal med ännu bättre chans på sjöfåglar än Ängskär, dit jag brukar cykla. Jag hade sett på kartan att det skulle vara möjligt att ta sig till Sikhjälma med, det skulle bara bli 1,5 kilometer längre än till Ängskär, det vill säga 5,4 mil enkel väg.
Det var mörkt när jag gav mig av hemifrån och snart började det duggregna också, men med nytt bakdäck och allmän service av cykeln gick det lätt och smidigt. Visst är det lite tråkigt att cykla i mörker, men fördelen med det är att man blir mer medveten om här och nu; tid och rum flyter ihop och man känner bara hur kroppen jobbar. Det två första timmarna cyklade jag i mörker och det tog inte mer än drygt tre timmar att komma ut till kusten, jag var så ivrig att få spana ut över havet att jag trampade på i raskt tempo. Sista milen hade det ljusnat och det slog mig hur vackert landskapet är längs Sikhjälmavägen, jag har nog inte hunnit notera det riktigt de gånger jag åkt där med bil.
Trots att vinden bara var måttlig slog vågarna upp högt mot klipporna och jag ställde mig på behörigt avstånd för att slippa en ofrivillig dusch. Ute på det gungiga havet fick jag snart syn på fyra svarthakedoppingar som guppade upp och ner bland vågorna och ideligen försvann ur sikte. Det blev nytt ekoårskryss och genast var det värt den långa cyklingen. Enstaka sjöorreflockar sträckte förbi och snart kom en smålom flygande, vilket liksom doppingarna blev nytt ekoårskryss. Nu var jag uppe i 198 observerade fågelarter under mina cykelturer/promenader i år och det hade kunnat bli 200 om mina drömarter för dagen – bredstjärtad labb och tretåig mås – behagat komma förbi, men icke.
Oktober har vädermässigt mest liknat ett traditionellt november, så när solen tillfälligt kikade fram mellan molnen passade jag på att rikta min stelfrusna näsa mot den och njuta. Solen fick björkarna borta på Kapplasse, som skymtade i öster, att glänsa för fullt och jag passade på att föreviga den vackra vyn med djupblått hav, mörkgröna barrträd, guldgula björkar, röda rönnar och gråa klapperstenar.
Ett mjukt ”dju” nådde mina öron trots mössa och dubbla jackluvor över huvudet. Jag tittade upp och fick se hur en liten flock snösparvar precis landade på de rödaktiga klipporna. Där började de födosöka genom att noppa efter frön i den sparsamma vegetationen i klippskrevorna. Jag slungades genast iväg upp till Abiskofjällen i tankarna, där jag mött snösparvar högst uppe på de mest karga fjälltoppar. Snösparvarna kände sig nog som hemma här på de karga klipporna.
Under hemfärden försvann solen och jag sveptes snart in i mörker och duggregn igen. Med fyra mil kvar ”dog” plötsligt låren, men det åtgärdades snabbt med den påse linschips som alltid följer med på mina långturer, så fort jag började knapra på snacksen kände jag hur kraft rann ner direkt i låren. Cykelhaveriet härom veckan är redan bortglömt och eftersom det inte blev någon ovanlig fågel just denna dag, räknar jag med att snart ta sikte på Sikhjälma igen.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
