Mården på myren

Jag tog en cykeltur till Florarna i helgen och som väntat var det alldeles tyst när jag gick in i gammelskogen. Men snart stötte jag på ett meståg och det pep och svirrade för fullt bland trädtopparna av stjärtmesar, talltitor, nötväckor med flera. Kort efter blev jag utskälld av ett gäng nötskrikor.

Ute på myren låg doften av pors tung i luften. Härligt! Och knappt en enda mygga, det kom nån enstaka här och där bara som jag fick vifta bort. Men mörkgråa moln gjorde att jag inte dröjde mig kvar någon längre stund utan snart fortsatte promenaden in i skogen igen.

Jag hörde långsamma knackningar från en hackspett lite längre fram och tänkte att det där får jag kolla upp. Så rasslade det till bland träden och en spillkråka kom farande, tätt följd av en stor sparvhök. De snodde runt trädstammarna och spillkråkan verkade mer irriterad än rädd över den efterhängsne, övermodige höken som tänkt sig ett skrovmål i samma storlek som sig själv. Spillkråkan kom undan och när sparvhöken upptäckte mig pilade den raskt iväg igen mellan träden.

På en av spängerna blev jag tvungen att tvärnita för där satt en rödaktig spindel på ett vassblad tvärs över stigen som en liten väktare. En riktigt snygg liten sak! Jag vill störa så lite som möjligt i naturen, och det gäller även småkryp, så jag gick såklart runt vassbladet så spindeln fick sitta kvar på sin post istället för att svepas ner av mig i farten.

När jag en stund senare stannade till för att fota en lustig svamp hörde jag hur det krafsade mot barken på ett träd i närheten. Typiskt ekorreljud men jag tittade ändå dit och skymtade ett mörkt litet djur med ljust bröst som precis hoppade ner från trädet. Det där såg ju ut som en mård och inte en ekorre! Snart dök djuret upp igen inne under en tät gran och visst var det en mård! Den smög omkring på marken en stund, väl dold av grenar, och jag stod blick stilla i hopp om att den skulle komma fram öppet men det gjorde den aldrig. Däremot upptäckte jag snart att där fanns ytterligare en mård i närheten och jag kunde se hur den klättrade upp i ett träd för att snart komma ner igen. Båda mårdarna rörde sig sen ut mot myren och jag hörde vid nåt tillfälle ett lite fräsande ljud från en av dem. De verkade fortfarande inte ha upptäckt mig, trots att jag stod kanske bara 20 meter bort. Så rasslade det till igen och mårdarna klättrade en i taget upp i en spenslig tall i kanten på myren. Det visade sig snart att det till och med var tre mårdar, jag måste ha stött på en hel kull! Uppe i tallen var det en sån där missväxt, en tät barrboll, där två av mårdarna kröp in och gömde sig. En av dem fortsatte upp i toppen av trädet. Jag tog en chans och smög försiktigt, så tyst och stilla jag bara kunde, närmare. Nu var jag nog bara något tiotal meter ifrån mårdarna. Den i toppen fick syn på mig och blev lite brydd hur den skulle göra. Efter att ha stått stilla några minuter i en till synes rätt obekväm position valde mården att klättra ner till sina syskon i barrbollen. Då och då slängde den ett öga på mig. När den kommit in till sitt gömställe gick det omöjligt att se den längre och hade man bara gått förbi, utan att ha sett djuren innan, hade man aldrig kunnat ana att det gömde sig tre mårdar där inne bland barren. Det här var det häftigaste möte jag haft med mård, en otroligt fin upplevelse, och jag är jätteglad att jag även lyckades få lite bilder på händelsen.

På väg tillbaka mot cykeln råkade jag skrämma upp tre tjädrar som ljudligt brakade iväg in i skogen. Sedan passerade jag en glänta med högt gräs där det var fullt av vackra gräsfjärilar som dansade omkring.

Jag hade varit beredd på att Florarna inte skulle ge så mycket en varm sommardag, så jag blev otroligt glatt överraskad av alla fina upplevelser jag fick denna dag. Mårdmötet kan jag leva på länge.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.