Klippornas drottning Silvia

Förra helgen cyklade jag ut till havet och direkt när jag kom ut på klipporna såg jag två silvertärnor flyga omkring där. Jag tänkte att jag får se hur det här går för om tärnorna häckar där så kommer de inte vilja ha mig där, tärnor och andra måsfåglar är nämligen väldigt ettriga kring sina bon. Men silvertärnorna verkade inte bry sig om mig så jag ställde mig på min vanliga plats, riggade tubkikaren och började spana över havet.

Så småningom fick jag syn på en misstänkt roskarl på ett skär långt i söder, rakt i motljuset. Och medan jag tittade på den så landade den ena silvertärnan på klipporna inte så långt ifrån mig. Den blängde på mig och plötsligt lyfte den och kom i full fart mot mig för attack. Nej men vad nu då? Varför så arg först nu? Jag ville inte släppa roskarlen, för jag behövde se den flyga för att säkert kunna spika artbestämningen, eftersom det var så långt håll och så svårt ljus. Så jag hade inte riktigt tid med attackerande tärna just nu. Jag vet att tärnor kan hacka en i huvudet om de är riktigt ilskna, så varje gång tärnan kom för en ny attack så höll jag upp armen över huvudet som skydd, medan jag fortsatte titta på vadaren i min tubkikare.

Efter en stund avtog flygattackerna och tärnan vände tillbaka mot sin utgångspunkt. Hon började istället ryttla över berget bara en tio meter ifrån mig, landade där och gick, på sina otroligt korta små ben, fram till en klippskreva där hon lade sig till rätta. Då förstod jag. De hade ett bo där trots allt! Konstigt bara att det dröjde så länge innan tärnorna började reagera på min närvaro, oftast brukar de gå till attack så fort en potentiell fara dyker upp.

Jag var såklart beredd att flytta på mig, nu när jag fått klart för mig att jag råkat ställa mig mitt i tärnornas hem så ville jag inte störa i onödan. Både måsfåglar och vadare häckar direkt på marken och kan lägga boet var som helst på klipporna, så man får gå lite försiktigt när man är ute vid kusten så här års, så man inte råkar trampa i någons bo. Verkar fåglarna väldigt upprörda kan det vara bra att avlägsna sig från platsen, för då har de garanterat ägg eller ungar i närheten. Jag iakttog därför silvertärnan noga för att se hur pass störd hon var av att jag råkat ställa mig så nära boet. Till en början varnade hon en del men ganska snart lugnade hon sig och låg där tryggt och ruvade, så då tänkte jag att då står jag kvar så länge. Om inte annat är jag faktiskt ett skydd mot predatorer, varken någon trut eller annan äggätare skulle våga plundra tärnornas bo så länge jag var på platsen.

Roskarlen lyfte så småningom så jag fick bekräftat att det verkligen var en sådan och det gjorde mig glad för det var ett helt nytt ”ekokryss”. I övrigt hände nästan ingenting ute på havet utan min största behållning var närkontakten med de fina silvertärnorna.

Efter att ha legat på boet i en halvtimme lyfte tärnan för att ta en flygtur. Det var förstås frestande att gå fram och titta på äggen, men nej, jag hade fått silvertärnornas förtroende och det ville jag inte svika. Så jag stod kvar på min plats, redo att ingripa om någon icke-behörig skulle närma sig tärnboet.

Snart var silvertärnan tillbaka och lade sig till rätta på sina ägg igen. Hennes make kom så småningom med en liten fisk åt henne och då flög hon upp för att ta emot lunchen men återvände sen direkt till boet. Flygattackerna hade nu upphört nästan helt men när jag råkade nysa tyckte silvertärnan att nån måtta får det allt vara och gav sig genast av på en snabb raid mot mig. Sen var ordningen återställd igen.

Efter några timmar tyckte pappa silvertärna att det var hans tur att ta hand om de blivande barnen, så han landade intill sin fru, smög försiktigt fram bakom henne och nästan puttade sig in under henne för att ta över ruvandet. Motvilligt reste hon sig från boet och började plocka med några ynka grässtrån där i klippskrevan. Måste vara fint i hemmet! Sen gav hon sig ut på fiskjakt och överlämnade ansvaret för äggen åt maken.

Jag tänkte på det då när jag stod där, att i naturen känner jag mig aldrig ensam. Det finns alltid något djur, någon fågel eller någon växt som håller en sällskap. Den här dagen tillbringade jag tillsammans med en silvertärna och det var en väldigt fin stund.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.