Kallt men artrikt i Kallriga
I lördags var det Fågeltornskampen, tävlingen där man under åtta timmar ska försöka observera så många fågelarter som möjligt från valfritt fågeltorn. Jag skulle vara med i laget som stod i tornet på Harudden vid Kallrigafjärden och givetvis ville jag cykla dit. Tjugo över fyra på morgonen startade jag hemifrån och det var en otroligt fin morgon – kallt, klart och stilla. Solen var på väg upp och lyste genom dimslöjorna över ängarna. I en skogskant stod en ståtlig älgko och tittade på mig men så fort jag stannade till fick hon brått iväg.
Framme vid Kallrigafjärden var det inte lika stilla, där friskade nordanvinden i så att jag och mina lagkamrater hade jättesvårt att höra de fåglar som satt och sjöng i skogen. Mellan vindbyarna fick man passa på och spetsa öronen och då kunde rödhake och gärdsmyg urskiljas. Med hjälp av en parabol lyckades vi även höra grönsångare lite längre bort bland lövträden.
Solen gick snart i moln och det blev hiskeligt kallt där i den friska vinden som låg på rakt emot tornet. Den kraftiga blåsten gjorde att det inte var så jättemycket fågel uppe och flög men några som gillade vinden var traktens havsörnar. Under en svepning med handkikaren räknade jag till hela åtta havsörnar som samtidigt var uppe i luften och emellanåt gled ett par av dem förbi på rätt nära håll. (Hade dock inte möjlighet att fota dem pga optikhaveri så örnbilden här ovan är en jag tog vid Dalälven tidigare i vår.) Vill man se havsörn fint är Kallriga nog en av de bästa lokalerna! Och den är trevlig även ur andra aspekter. Den rikliga mängden lövträd skapar en fin lundmiljö och just nu var det fullt av vitsippor på marken och bland dessa hittade jag enstaka nunneörter och en och annan gullviva som var på väg upp.
När mindre än en timme av tävlingstiden återstod hade vi, trots det knepiga vädret, lyckats skrapa ihop hela 80 fågelarter. En av dem var en myrspov som tillfälligt rastade här under sin färd norrut. Plötsligt fick jag se hur hon lade huvudet på sned och tittade uppåt. Jag vet att fåglar kan göra så om de upptäcker någon rovfågel som de vill titta närmare på för att utröna huruvida den utgör ett hot mot dem eller ej, så jag tittade också upp mot himlen och fick syn på en tornfalk rakt över oss. Den hade vi lätt kunnat missa så jag får tacka myrspoven så hemskt mycket för att vi fick in en 81:a art, vilket gav oss en delad förstaplats i Uppland! Hade sen järnsparven bara behagat börja sjunga tre minuter tidigare hade vi kommit upp i 82 arter men nejdå, den tyckte att 13:03 var en utmärkt tid att sätta igång. Men med godbitar som bergand, salskrake, duvhök, lärkfalk och mindre strandpipare var vi ändå rätt nöjda med dagen.
Under hemfärden blev jag rätt tacksam över den friska nordanvinden ändå för den gav mig riktigt bra skjuts i ryggen så jag bara susade fram. Solen hade tittat fram igen och jag njöt i fulla drag av den vackra, uppländska naturen. Med bara någon mil kvar hem fick jag syn på en mörk klump i vägkanten. Först tänkte jag cykla till höger om den eftersom det kom en bil samtidigt men i sista stund såg jag att det var ett förälskat paddpar som var ute och traskade, hon underst och han överst som en ryggsäck. De var på väg mot dikeskanten och jag insåg att tog de något kliv till så fanns det risk att de skulle hamna under cykelhjulet, så jag väjde snabbt till vänster om dem istället och stannade sen till för att ta en närmare titt på dem. Honan var en riktig bjässe och med bestämda steg styrde hon ner i diket. Och jag tänkte på att utöver frihetskänslan och naturupplevelserna som cyklandet ger, så skonar man många djur också. Det är klart lättare att hinna se och väja för såväl paddor som andra smådjur med en cykel än med en bil.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
