Islängtan

Wisch… wosch… Redan när jag var på väg ner till sjön för att fota den nykomna rimfrosten så hörde jag att jag inte skulle bli ensam ute på isen. Där var uppenbarligen redan några skridskoåkare i farten. Jag följde som vanligt en vildsvinsstig för att komma ut genom vassen, ut till klarvattenytan. Solen hade tillfälligt gömt sig bakom en molnbank så det var grådisigt i luften men all vegetation, såväl träd som vass och säv, var inbäddad i krispig rimfrost. Otroligt vackert och som vanligt omöjligt att fånga hela naturens skönhet på bild.

Jag stövlade ut på isen med mina vinterkängor och kände mig, om inte som Bambi på hal is, så i varje fall lite naken utan skridskor och isdubbar. De sistnämnda verkade dock inte behövas just här där jag gick, för där var inte mer än någon decimeters vattendjup och det såg ut att vara fruset nästan ända ner.

Isen började sjunga igen och ett litet gäng skridskoåkare kom farande mot mitt håll. Jag passade på att fråga dem om isläget och fick veta att det är riktigt fin och hållbar is på hela sjön nu, det är bara där ån rinner in i sjön som isen fortfarande är i svagaste laget att åka på.

När skrinnarna satte iväg igen kände jag hur det kliade enormt i mina egna ben. Åh vad jag också skulle vilja glida iväg sådär över den blanka kärnisen! Känna den svala luften svepa mot kinderna och känna hur låren får jobba i varje skär. Jag vet ju helt klart vad det kommer att stå på min önskelista till tomten i år: långfärdsskridskor!

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.