Isgrisar

Med en begynnande förkylning i kroppen var det inte läge att ge sig ut vare sig på skidor eller med cykel, men när solen tittade fram en eftermiddag gick det inte att sitta inomhus heller, så det fick bli en försiktig promenad i hemmamarkerna. Nyfallen snö och strålande solsken, det var verkligen hysteriskt vackert ute. Jag styrde ner mot sjön och gick min vanliga slinga utmed vassen. Vid utloppet tittade vatten fram i en lång springa, mildvädret hade uppenbarligen nött hål på isen som tidigare legat där, så för varje steg jag tog kände jag noga efter att isen verkligen bar. Inte för att sjön är särskilt djup, men det vore otrevligt nog att plurra någon halvmeter–meter.

När jag var som närmast vaken och hade full uppmärksamhet på hur isen betedde sig under mig, tyckte jag att jag hörde nåt gruffande eller dovt skällande på andra sidan, det lät ungefär som ett rådjur. Jag stannade upp men då var det helt tyst. Så fortsatte jag en bit till, hörde återigen något ljud från skogsdungen på andra sidan men som tystnade direkt när jag försökte lyssna. Mystiskt.

När jag skulle runda vassen där den är som närmast utloppet så såg jag ett hål i isen bara några meter ut och jag noterade att för varje rörelse jag gjorde så skvalpade vattnet till i hålet. Oups… undrar hur stabil isen är under mig egentligen? Men spår från både räv och utter, den sistnämnda hade även åkt kana, visade att isen åtminstone höll för mindre däggdjur så då hoppades jag att den skulle hålla för en liten tvåbening också. Nervöst var det ändå när det småkrasade för varje steg och trängde upp vatten där jag gått.

Trots full fokus på isen fick jag för mig att vända mig om och ta en titt mot andra sidan igen. Tyckte att jag skymtade något mörkt mellan träden, säkert bara inbillning men bäst att kolla i handkikaren ändå. Aha! Den mörka klumpen var varken en jordhög eller bara ett rådjur utan ett vildsvin! Och vid närmare koll där i skogsbacken så var det inte bara en utan ett tiotal grisar. Det förklarade det mystiska gruffandet jag hade hört innan. Tyvärr sprang vildsvinen raskt och diskret iväg så fort de märkte att de var upptäckta, de är verkligen skygga för människor.

Väl uppe på land igen kom en räv sättande i full karriär över ängsmarkerna. Det blev visst flera fina djurmöten idag! Vid det här laget var solen på väg ner bakom trädtopparna och en skir dimma började smyga upp från marken. Fingrarna var stelfrusna av att ideligen behöva lämna tumvantarna för att fippla med kameran, men det gick inte att låta bli att titt som tätt stanna och ta nya, fina bilder på den solnedgångsupplysta dimman. Jag var väldigt glad att jag tagit mig ut på en promenad, trots förkylningskänningarna.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.