Inte lätt att hitta sällsynt spett
Nu under mars är bästa tiden att höra trummande hackspettar och sen ett par år tillbaka hjälper jag till att inventera områden som skulle kunna vara bra för vitryggig hackspett. Det är ett spännande uppdrag som tar mig till alla möjliga häftiga platser, mer eller mindre svårtillgängliga. Ett problem i år har varit all denna snö som vräkte ner i slutet av februari/början av mars, den har gjort det besvärligt att ta sig fram i hackspettskogarna. En dag försökte jag mig på att gå runt till fots, men närmare sju kilometer i mjuk skarsnö där fötterna sjönk 20–30 cm ner för varje steg, det var kämpigt värre. Några gånger har jag tagit skidorna istället men det är inte tillräckligt bra skare för att bära skidor heller och häromdagen pulsade jag över en mil på skidorna. Men skulle all snö och is smälta undan nu så skulle det bli svårt att ta sig fram av andra anledningar, sumpskogarna jag inventerar är tyvärr ofta genomkorsade av breda diken och dessa går endast att ta sig över om de är frusna. Det är med stor försiktighet jag närmar mig ett sådant dike och jag känner noga efter med staven att isen håller innan jag vågar mig på att kliva ut på diket.
Inte har strapatserna gett någon större utdelning heller. Kyla, snöfall och friska vindar har dämpande effekt på såväl hackspettar som andra fåglar, så det har inte varit någon vidare fart på spettarna. Jag har hört enstaka trummande större hackspettar och någon ropande gröngöling, men inte en enda mindre hackspett har synts till, trots att jag vet att det finns flera revir av denna lite ovanligare art i de områden jag besöker. Drivkraften att ändå ta sig ut är möjligheten att någon gång få hitta en alldeles egen vitryggig hackspett. Sannolikheten är väl lika stor som att vinna på lotto, men det är kanske just det som gör det så spännande också. Jag har besökt ett av de få kända vitryggspar som finns i landet, så jag vet precis vad jag ska spana och lyssna efter. Alla hackspettarter har olika läten, så bara genom att höra en trummande hackspett kan jag avgöra vilken art det är. Men de skiljer sig åt även på andra läten. Trummandet är hackspettarnas ”sång”, deras sätt att hävda revir och locka till sig en partner. Många tror felaktigt att hackspettar trummar när de letar föda, men så är det inte. Vid födosök hackar spettarna betydligt diskretare på trädstammarna och dessa födosökshack hörs inte särskilt långt. Dock går det att skilja de olika spettarterna åt även på födosökshacken, så ofta kan jag avgöra vilken art det är redan innan jag får syn på den, även om jag såklart vill se fågeln också för att bekräfta arttillhörigheten.
Även om jag inte har hittat någon vitrygg ännu, och förmodligen inte kommer göra det heller, så ger de tidiga morgnarna i lövskogsområdena andra fina upplevelser. Dimmiga soluppgångar, gnistrande snö och massor av djurspår, till exempel efter en glad utter som nyligen åkt kana där jag kommer på skidorna. Och hoppet om att en dag stöta på en tidigare ej känd vitrygg finns alltid där.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
