In i dimman

Ett par morgnar och kvällar under senaste månaden har det varit fantastiskt fin dimma. Den första dimmorgonen sjabblade jag bort då jag var helt slut efter föregående dags intensiva fågelskådning och sålunda behövde ta sovmorgon. Lagom till att jag hade fått på mig kläderna och skyndat ner till hagmarkerna för att fota dimman jag skymtat från sovrumsfönstret, steg solen upp och skingrade älvorna.

Men nästa morgon med dimma var jag på hugget! Det var under en bilfärd ut till kusten, fortfarande med sommardäcken på, trots minusgrader och snorhala vägar. Precis när solen tittade fram lade sig ett tjockt dislager över fälten och det blev till att tvärnita (nåja, bäst det nu gick utan vinterdäck) för att hoppa ut och föreviga dimman.

Sen dröjde det flera veckor innan det gavs något mer tillfälle. Den dagen, den sista i november, var jag ute på en lång cykeltur. Jo, sommardäck då med, men det var sån där frostig is på vägarna så cykeln fick betydligt bättre grepp än vad bilen hade fått tre veckor tidigare. Jag hade varit i Florarna och tog en liten omväg på några mil under hemvägen. Medan jag satt på ett hygge mitt ute i ingenstans och åt min matsäck såg jag hur dimslöjor började stiga upp från marken. Under hemfärden glömde jag nästan mitt huvudsakliga syfte, att spana efter ugglor och andra fåglar, för jag var så fascinerad av dimman som smög mellan träden och jag stannade ideligen för att fota den. Hade det inte varit för att det började mörkna, och jag dessvärre hade lämnat cykellyktorna hemma, så hade jag gärna stannat kvar vid sjön i skogen och sett hur solen sakta försvann ner bakom sitt rosa täcke, men nu fick det räcka med några minuters njutning av ljusskådespelet och sen blev det till att skynda den sista milen hem. Men jag hoppas på fler dimmiga morgnar och kvällar nu under vintern!

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.