Hörde jag vår?

Sakta och försiktigt börjar våren knacka på dörren. För några dagar sen hörde jag första sånglärkan och det kändes lite surrealistiskt eftersom jag just då höll på och kämpade mig fram i knädjup skarsnö, väldigt tacksam över mina nya damasker som åtminstone hindrade snön från att fylla skorna.

Lite senare samma dag cyklade jag förbi Klardammen i Dannemora för att se om isen hade gått upp något. Det hade den inte. Men ute på isen låg två sångsvanar, förmodligen paret som brukar häcka där, och de såg ut att säga ”Vi ligger minsann här tills den eländiga isen försvunnit”.

Det är bara någon vecka sen som de första sångsvanarna och grågässen började komma upp hit och när jag såg en av de första grågässen, som ensam kom flygande över det snötäckta landskapet, och hälsade den välkommen tillbaka, så blev jag tårögd av lycka. Äntligen ett vårtecken! Och tänk att man kan bli så glad över något så litet.

I söndags satt jag ute i trädgården och njöt av solsken och smältande snö. Istapparna hänger stora från uthustaken men under dem, mot husväggarna, börjar det titta fram lite barmark. Den får gärna breda ut sig för den starka solen i kombination med all snö gör att man hela tiden blir bländad. Finns det måhända någon form av solglasögon som skyddar mot ljus underifrån och samtidigt tillåter en att spana upp mot himlen? För jag vill ju inte missa de fåglar som kommer sträckande norrut, som den första tranan som överraskade mig här i söndags.

Men än vill inte vintern ge sig. Vi tar en omgång till innan det får bli vår. Bitande iskalla nordanvindar igår och minus 12 grader imorse. Brr!

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.