Heta dagar med coola fjärilar
Som fågelskådare brukar man sucka över perioden mellan midsommar och 20 juli för det händer inte mycket på fågelfronten då. Sången har upphört, alla fåglar är upptagna med att mata ungar eller rugga och det sträcker just ingenting. Men sen mitt fjärilsintresse väcktes har den där ”dömånaden” kommit att bli riktigt intressant. Det har under de senaste veckorna blivit ett par besök vid kusten utanför Stockholm för att spana efter stora, ovanliga fjärilar.
Först bar det av ut till Runmarö, i jakt på den elegantaste av dem alla. Apollofjärilen. En miss i planeringen gav 2,5 timmars väntan på båten, för den fem minuter långa färden över sundet från Stavsnäs. Men det visade det sig vara värt. Ute på Runmarö dröjde det inte länge förrän jag fick syn på en första apollo, sittande på en tistel på en högvuxen äng, vackert inhägnad med en gammal gärdsgård. Man skulle kunna vänta sig att en så stor och grann fjäril är extra skygg av sig, men det är tvärtom. Helt obekymrat kommer apollon seglande förbi på nära håll, för att dimpa ner på någon attraktiv vädd eller tistel innanför närgränsen på kameran. Gärna lågt, med tusen grässtrån ivägen. Då den tillfälligt satt bredvid en älggräspärlemorfjäril var det slående hur stor apollon verkligen är.
Vi hade varit förutseende och tagit med cyklarna och tack vare dem kunde vi lätt ta oss fram över ön och inräkna minst tio granna apollofjärilar. Det var strålande sol, lagom varmt och svag vind – helt enkelt en alldeles perfekt sommardag, med ljuvliga obsar på den enligt mig vackraste fjärilen vi har i landet. Mnemosyne var något alldeles speciellt, men den lite större släktingen apollo vinner ändå skönhetstävlingen.
En vecka senare var det istället Värmdö som var utflyktsmålet och nu hägrade de sällsynta skimmerfjärilarna. Denna dag var det varmare, nästan olidligt hett, men det var nog just tack vare det som en aspskimmerfjäril kom ner och landade på nästan alla i sällskapet. Skimmerfjärilar dras till illaluktande saker och folk hade lagt ut både surströmming och hundbajs, men svettig gubbe, det var vad som lockade aspskimmerfjärilen mest. Vid ett tillfälle när fjärilen snodde runt, glimrade den till i en mörkt, klarblå färg och det var lätt att förstå varifrån namnet skimmerfjäril kommer. Men på bara en sekund förvandlades fjärilen åter till ett ”torrt löv” och jag hann inte fånga den tillfälliga Stålmannen på bild utan fick endast med lite svagt blåskimmer på ena vingen.
Lustigt nog blev det fina mötet med aspskimmerfjärilen det allra första skimmerfjärilmötet för mig. Men snart dök även den något vanligare, men ändå sällsynta, sälgskimmerfjärilen upp. Den var inte lika samarbetsvillig utan föredrog att sitta i skuggan högt uppe i en ek. Två aspskimmerfjärilar och ytterligare en sälgskimmer höll till högt uppe bland trädkronorna och vid ett tillfälle satte sig en individ av vardera art pedagogiskt intill varandra, med de lysande gula snablarna undersökandes ett hål i eken. Sälgskimmern distinkt svartvittecknad, aspskimmern lite murrigare. Det var häftigt att se, men den mäktigaste upplevelsen var när en sälgskimmerfjäril flög ut rakt över mig på låg höjd, så jag såg den genomlyst mot himlen och de vita teckningarna lyste som små fönster i de mörka vingarna. Vilken snygging!
För första gången ser jag nu fram emot den varma, tysta ”dömånaden” nästa år. Då kommer det garanterat bli fler besök hos apollo- och skimmerfjärilarna och då, då hoppas jag kunna få någon riktigt fin bild på en skimmerfjäril med utbredda vingar i sin fulla glans!
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
