Havet, utter och lundsångare!

Som inlandsbo, uppvuxen strax utanför Uppsala, har havet alltid varit nåt som ligger långt bort och är krångligt att ta sig till. Men numera när jag inte har mer än drygt fyra mil till kusten så har tanken allt mer växt fram att det kanske rent av skulle vara möjligt att cykla ut till havet. Går det att cykla till Ledskär så ska det väl gå att cykla ut till havet också! Jag hade spanat in på kartan att Kallrigafjärden verkade ligga bäst till rent geografiskt för mig så det fick bli mitt mål.

Det är alltid kul att cykla nya vägar som man tidigare bara har åkt bil på, man hinner se och framför allt höra så mycket mer. Jag hörde t.ex. flera gökar ropa utmed vägen och när jag var nästan ända framme vid Forsmark så sjöng en lundsångare alldeles intill vägen. Jag tvärnitade med cykeln för att kolla att jag verkligen hört rätt. Lundsångare har jag nämligen inte hört eller sett på ca 25 år, däremot har jag lyssnat på inspelningar ibland för att hålla minnet uppdaterat. Fågeln lät igen, en snabb, kvittrig ramsa med gäll stämma. Jo det var verkligen en lundsångare som satt där och sjöng! Superkul att få upptäcka en så pass ovanlig art på egen hand och den hade jag definitivt missat om jag inte hade cyklat.

Efter tre timmar var jag framme i Kallrigaområdet och där öppnade sig ett vackert kulturlandskap med gamla ekar i stora betesmarker. Jag fortsatte längs den slingriga grusvägen ut mot havet och när hagmarkerna övergått i gammelskog grymtade det till alldeles nära och två vildsvin brakade iväg. Jag hann även se en söt liten kulting. Spännande möte och jag är tacksam att de inte var på bråkhumör.

Det var en mäktig känsla när jag kom ut till havet. Tänk att jag cyklat ända hit! Och jag hittade snart både ejder, kustlabb och tobisgrissla – havsknutna fågelarter som är nästan omöjliga att få se i inlandet. Men de toppades snart av något ännu bättre. Jag trodde att det där som stack upp ur vattnet på ganska nära håll var en säl men när jag tittade i tubkikaren så såg jag att det var en utter! Den låg på rygg och smaskade på nånting, precis som man sett i naturprogrammen på TV. Men precis när jag fått upp kameran och skulle till att fota, då dök uttern. Man kan inte ha tur jämt och jag får nöja mig med den fina bild jag fick på näthinnan.

Efter tips från en skådarvän passade jag på att cykla förbi ett skogsparti där en mindre flugsnappare hållit till den senaste veckan. Flugsnapparen sjöng för fullt när jag kom dit och visade upp sig otroligt fint, den hade en favoritplats längst upp i en död trädtopp dit den återvände flera gånger. Roligt att få se den vackra flugsnapparen så bra, särskilt som jag helgen innan inte hade någon kikare med mig när jag hittade en mindre flugsnappare.

Det blev ett kort besök vid fågeltornet på Harudden också innan jag trampade hemåt igen, väldigt glad och nöjd med den fina dagen och allt roligt jag fått se. Men som om det inte räckte så kom en makaonfjäril flygande längs med vägen och landade på maskrosor nära mig för att söka föda. Det gav mig en extra energikick inför hemfärden.

Om det var lundsångaren, uttern, mindre flugsnapparen eller makaonfjärilen som gav mig mer ork vet jag inte men de fyra milen hem kändes inte särskilt ansträngande att cykla. Och vetskapen om att jag tagit mig ända ut till havet utan bil, den var berusande. Det här måste jag göra fler gånger!

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.