Havet hägrar
Den lilla kustkänningen jag fick i samband med Fågeltornskampen var inte nog, jag ville ha mera hav. Och jag har fått mersmak för att gå upp innan soluppgången, för att uppleva den tidiga morgonen med svalka och fågelsång. I söndags cyklade jag hemifrån redan 04:10, med siktet inställt på Hållnäshalvön. Det var bara åtta grader på morgonen men det var skönt som kontrast mot de extremt varma dagar som varit senaste veckan. Solen var på väg upp och över ängarna låg fina dimstråk. En praktfull råbock sladdade över vägen framför mig och jag saktade in, för ett rådjur vill man inte krocka med vare sig med bil eller cykel.
Utmed vägen noterade jag att såväl hägg som gullvivor och kabbeleka stod i full blom. Det har sina fördelar att cykla, som att man känner häggdoften till exempel. Men det är på gott och ont, att cykla förbi ett nygödslat fält är inte lika angenämt.
Jag kom fram till havet vid åttatiden och då började det redan bli riktigt varmt. Havet låg spegelblankt och långt, långt där ute hittade jag till min stora lycka fyra rastande smålommar. Ett efterlängtat, helt nytt ”ekokryss”. Medan jag åt en andrafrukost hörde jag någon av smålommarna spela, ett vemodigt ”korroa korroa korroa”. Så vackert och ödesmättat. På lite närmare håll låg en flock ejdrar, där gudingarna lät höra sina ”åÅå åÅå”. Det är ett spelläte man tyvärr inte hör lika ofta längre eftersom ejdern har minskat kraftigt i antal, så det kändes lite speciellt att få höra det igen och jag tänkte att man får vara glad så länge det fortfarande finns några ejdrar kvar över huvud taget.
Jag fick för mig att spana av ett skär långt i söder där jag förra året hittade en roskarl. Inte för att jag direkt trodde att det skulle stå någon roskarl där i år igen, den chansen kändes minimal med tanke på att förra årets roskarl snart hade flugit vidare norrut, så det verkade inte vara en häckningsplats för arten. Men till min stora förvåning stod där nu en roskarl igen, på samma skär! Det är bara någon enstaka gång om året jag ser denna vadarfågel så det var väldigt roligt och jag är tacksam över att mina fågelkunskaper med åren blivit så pass goda att jag kan känna igen en roskarl på långt håll i motljus.
Annars hade jag sällskap av några silvertärnor, som ideligen dök ner i vattnet och oftast kom upp med småfirrar i näbben. Silvertärnorna brydde sig inte alls om mig som satt där på klipporna och vid ett par tillfällen svischade de förbi mig på bara fem meters håll och det fanns inte en chans att hinna fota dem då. Två strandskator höll också till där och jag vet inte om det var två rivaler eller ett kärlekspar, men de verkade rätt upprörda på varandra.
När det vid lunchtid började bli värmedaller och blåsa upp lite, tyckte jag det var dags att bege mig hemåt. Jag längtar faktiskt redan efter hösten, när jag kan cykla ut hit igen och slippa värmedaller och cykling i 25 grader.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
