Gryningspromenad i Hjälstaviken
En vän tyckte att vi skulle ta en promenad runt Hjälstaviken, med start innan soluppgången. Jag knorrade först över att det är långt att köra, men det var länge sen jag var i Hjälsta och en tidig morgon där lät onekligen lockande, så jag hakade på.
Efter att ha varit uppe i Dalarna och Jämtland i flera veckor och jobbat, i meterdjup snö och många minusgrader, känns det ovant att komma hem till barmark och vårvärme. Vårvärmen lyste dock med sin frånvaro just denna dag, det var bitande kallt när vi kom ut på spången i södra Hjälstaviken. När solen äntligen masade sig upp blev det något bättre, men jag saknade min vinterjacka som jag optimistiskt lämnat hemma. Ett par skrattmåsar satt på räcket utmed spången, de tycktes njuta av morgonsolen och var nog inte lika frusna som jag.
Vi gick upp på Kvarnberget och blickade ut över hela Hjälstaviken. Utsikten är helt fantastisk där uppifrån och jag tänkte på när jag som barn besökte Hjälstaviken på 1980-talet, då fanns inga fågeltorn utan då var man hänvisad till att stå här uppe på berget och försöka artbestämma fåglar på någon kilometers håll med skruttig optik.
Lunchen passade fint att inta på de solbelysta enbackarna i norra delen. Här fick vi sällskap av några hämplingar, som trivs allra bäst i välbetade buskmarker, och ute på maderna höll spelflygande ängspiplärkor låda.
På väg ner till fågeltornet i västra delen strålade tussilago ikapp med vårsolen från dikeskanten och nu började även jag att få upp värmen. Själva tornet var helt omgärdat av vatten och det var inte så mycket fågel just där. Sädgässen har redan dragit vidare norrut men på ängarna gick några hundra bläsgäss och vitkindade gäss, som är lite senare i sin flyttning. Även en flock spetsbergsgäss kom flygande.
Väl tillbaka i Stora Parnassen, efter den milslånga promenaden runt sjön, tittade jag upp mot de kala, gamla ädellövträden och tänkte att det här måste vi göra om, om en månad när löven har slagit ut och marken är täckt av vitsippor och vårlök. Morgonens stelfrusna fingrar var redan glömda.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
