Goddag Sir Väs
Härom veckan när jag skulle ta en skogspromenad här hemmavid så hade jag bara hunnit några hundra meter när det plötsligt låg en stor, svart huggorm precis där jag hade tänkt gå. ”Åh, hoppas jag hinner ta nån bild av den innan den ringlar iväg!” tänkte jag, van vid att ormar gärna snabbt avlägsnar sig så fort de får korn på en människa.
Det var fuktigt och mörkt denna dag, inte optimala fotoomständigheter, och dessutom var det några grässtrån i vägen som jag försiktigt försökte pilla bort. Ormen låg helt stilla och verkade inte bry sig om att jag var bara ett par decimeter ifrån den men efter en liten stund reste den upp huvudet och blängde på mig samtidigt som den började väsa. Hoppsan då, här var vi visst inte på bästa humöret idag! Jag såg hur ormens kroppssidor sakta rörde sig utåt och inåt i samma takt som den väste, det var som att den tog stora andetag för att få till riktigt kraftfulla väsljud på utblåset. Om det är så det verkligen går till för att åstadkomma väsningar har jag ingen aning om men det var i alla fall så det såg ut. Och viss effekt hade det också, jag ökade avståndet något till ormen eftersom jag inte vet hur lång räckvidd en halvmetersorm har och jag inte var jättesugen på att få ett par huggormständer i skinnet.
Jag hade ju trott att ormen skulle ringla iväg rätt snart men den här visade inga som helst tecken på att vilja lämna sin plats så jag bestämde mig för att gå runt den istället. Medan jag gick en halvcirkel förbi ormen så följde den mig med blicken, fortfarande med rest huvud, och när jag kom runt på andra sidan började ormen ringla emot mig. Nämen vad var nu detta!? Aldrig någonsin har jag mött en så framfusig orm. Inte för att jag var rädd, jag stod på en sten ovanför ormen och hade dessutom gummistövlar på fötterna, men jag blev rätt häpen över hur oblyg den här ormen var. Tänkte den sjasa bort mig eller vad var det frågan om? Nej, det visade sig att ormen bara hade tänkt gå (nåja…) hem till sig och att den hade sitt krypin under den sten jag råkade stå på. Så medan jag stod kvar där på stenen såg jag hur centimeter efter centimeter av den halvmeterlånga ormen försvann in i ett hål under mig. Ett ytterst ovanligt ormmöte var över och jag kunde nu fortsätta min skogspromenad.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
