God Jul från vildmarken

Under hösten har det tillkommit en ny led i Florarna som jag länge varit sugen på att utforska. Nu äntligen har det blivit av; tillsammans med en vän gav jag mig ut en snöig och gråmulen dag.

I Florarna var det som vanligt helt tyst, inga ljud från mänskliga aktiviteter, utom prasslandet från de egna kläderna. När vi hade gått en liten bit från Stormon i riktning mot Agnsjöarna hördes så det första lilla livet från skogen – lockande kungsfågel. Min vän undrade vad denna Sveriges minsta fågel kan hitta för ätbart ute nu och jag berättade för honom om hur träden kryllar av spindlar och andra småkryp som kungsfåglarna kan förse sig av. Tänk bara på hur det ser ut när man tar in en julgran, plötsligt är det alla möjliga små pajsare som hänger och dinglar i granen och ger sig ut på upptäcktsfärd på vardagsrumsgolvet. Dessa små pajsare är kungsfågelmat ute i skogen.

Vi passerade såväl granskog som tallskog och myrar, över vilka nylagda spänger tog oss fram torrskodda, och efter två timmar siktade vi Stora Agnsjön bortanför ett hav av skvattram. Min vän undrade vad detta var för konstig växt, som med den nyfallna snön såg ut som ett bomullsfält, och jag berättade att denna städsegröna växt är en rododendronsläkting.

Färden gick vidare, upp och ner för steniga backar, och skogen blev allt tätare. ”Här ser det bra ut för tretåig hackspett”, sa jag till min vän när jag såg att granarna var gamla och lite murkna. ”Och järpe”, tillade jag efter att ha noterat att det även var gott om björkar och tätt med smågranar mellan dessa.

Det hann nog gå max fem minuter efter att jag sagt detta, så fick jag i ögonvrån se en skymt av hur en nötskrikestor fågel flög upp i en tall kanske 30–40 meter bort. Det var en riktigt hög och grov gammal tall och det var ett enda virrvarr av björkstammar, granar och tallar framför den, men jag tyckte det var bäst att kolla upp den där fågeln, så jag började att med handkikaren söka av grenarna ungefär där fågeln landat. Efter en stund fick jag syn på den, det var inte lätt att hitta den då den smälte ihop fint med de rödbruna, knotiga tallgrenarna. Men visst var det en järpe!

Någon timme senare var vi framme vid Agnsjökojan och där passade det fint att inta matsäcken. En bänk var lämpligt utplacerad med fin utsikt över Lilla Agnsjön och där satte vi oss och drömde om hur en varg skulle komma ut på isen eller en kungsörn flyga förbi på låg höjd. Själva stugan var riktigt mysig och där hade nog inte varit så dumt att få fira jul, i lugn och ro, långt bort från civilisationen och med endast naturen och kanske en god vän som sällskap.

God Jul önskar

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.