Full rulle hos stenskvättorna
Nu är det intensivt på jobbet. Alla stenskvättor i mitt arbetsområde har kläckt sina ägg och jag ringmärker ofta flera kullar per dag. Det tar bara drygt två veckor för de små nykläckta ungarna att bli så pass stora att det är dags att lämna boet och under dessa två veckor har jag tre dagar på mig att ringmärka kullen, det ska nämligen ske när de är 5–7 dagar gamla. Är de yngre än så är fötterna för små så ringarna kan trilla av och är de äldre så har de blivit så pass starka i benen att de kan krypa iväg när jag sticker ner armen i stenröset och börjar stöka runt bland dem i boet.
Det är en seglivad myt att djur överger sina ungar om man rör vid dem. Stenskvättorna blir förstås upprörda när jag kommer och plockar med deras ungar men så fort jag är klar och går därifrån börjar de mata sina barn igen som om ingenting hade hänt. Men jag ser såklart till att snabba mig på ändå och inte uppehålla mig vid boplatsen längre än nödvändigt.
I år är mitt tolfte år med stenskvättorna och jag har varit med om två speciella händelser. Dels hittade jag ett bo med hela 10 ägg och det är rekordmånga. Vanligtvis lägger stenskvättor 6–7 ägg, åtta kan förekomma men är inte så vanligt. Så jag trodde knappt mina ögon när jag hittade det här boet och började räkna äggen. Tyvärr visade det sig att flera av dem var obefruktade så av dessa 10 ägg blev det endast tre ungar.
Den andra unika händelsen var att jag för några dagar sen ringmärkte min tusende stenskvätteunge! Det brukar bli runt 100 ungar varje år och så länge som jag jobbat som fältassistent så har jag nu kommit upp i 1000 märkta ungar. Det kändes väldigt speciellt och den tusende ungen fick en lycka-till-puss på huvudet av mig när jag efter märkningen satte tillbaka den i boet. Vad som också var speciellt med den här ungen är att den är ett barnbarnsbarn till en stenskvättehane som blev minst nio år gammal. Oftast blir de bara nåt eller ett par enstaka år så den hanen hängde med ovanligt länge.
Idag har jag märkt ytterligare tre kullar och nu återstår endast en. Därefter kommer arbetet mest gå ut på att se hur många ungar som lyckas bli flygga. Det händer ju tyvärr att katter hittar bona och äter upp ungarna. Men de flesta brukar det gå bra för och tack vare att jag satt färgringar på ungarna så kan jag se exakt vilka individer som överlevt barndomstiden. Förhoppningsvis överlever de sen den strapatsrika flytten ner till Afrika också, där de ska övervintra, så de kommer tillbaka hit igen nästa år. Allra mest hoppas jag såklart på att ungen som fick mörkblå ring ovanför aluminiumringen på vänster ben och svartvitrandig ring ovanför svartskär ring på höger ben kommer tillbaka – min tusende stenskvätteunge.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
