Förvinter i Fiby

Efter att inte ha varit i Fiby urskog på över ett år begav jag mig nyligen dit tillsammans med två vänner i hopp om att få se och fota tretåig hackspett. Skogen var tyst och stilla, inte ett ljud hördes, ja utöver det avlägsna bullret från en landsväg långt i väst, som tyvärr hörs när vinden ligger på från det hållet.

I närheten av bäcken nådde några diskreta hackanden äntligen mina öron. ”Hack-hack… hack-hack-hack.” Äsch, bara en större hackspett. Jo, de olika arterna går faktiskt att skilja åt på hur de knackar mot trädstammarna i sin jakt på föda och så här års, när spettarna inte trummar, är lättaste sättet att hitta en tretåig hackspett att lyssna efter dess lågmälda, enstaka födosökshackanden.

Framme vid bäcken var det desto livligare och det avlägsna vägbullret drunknade i bäckens porlande. Efter nattens minusgrader var hela skogen frostnupen och vid bäcken hade istappar börjat byggas upp (eller ska man säga ner?) på nedhängande grenar. Ett svagt knattrande hördes genom vattenbruset, uppenbarligen fanns här en gärdsmyg kvar fortfarande.

Under promenaden runt i Fiby hörde och såg vi ytterligare några större hackspettar men någon tretå ville inte ge sig till känna. Emellanåt blev min uppmärksamhet på fågelläten dålig, när jag hittade häftiga skägglavar, illgrön stensöta, kulliga fönsterlavar och snirkliga rötter att beundra.

Tillbaka vid bäcken flög en liten, brun dunboll iväg under bron. Aha, där var gärdsmygen! Men utöver den, ett antal större hackspettar och enstaka mesar, blev det inte så mycket i fågelväg denna dag. Skogen håller på att förbereda sig för vintern och den tretåiga hackspetten, den får jag nog möta till våren istället.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.