Första snön
Efter en månad med gråväder var det ljuvligt när första snön trillade ner härom veckan. Den snö som kom för en månad sen gills inte, för den töade bort över dagen. Men den här gången låg den kvar några dagar i varje fall. Jag tog en promenad för att tanka ljus, det är slående vilken skillnad det gör med snötäcke istället för barmark. Jag mötte några ryttare och vi uttryckte tillsammans vår förtjusning över solen och snön. ”Man blir som ett barn på julafton” konstaterade den ena av dem och jag kunde bara hålla med. En sidensvans som satt och kurade i en rönn såg dock inte lika förtjust ut.
Dagen därpå hade jag tänkt ta en cykeltur, men när jag såg att det var minus 6 grader på morgonen slog det mig att det kanske skulle gå att åka skidor. Snötäcket var trots allt 5–10 cm tjockt, det kunde gå. Glad i hågen tog jag skidor och stavar under armen och traskade ner mot grannens kohagar. Där, med mjukt gräs under snön, gick det utmärkt att skida! Jag drog upp ett spår i hagen och körde runt, runt. Underbart att få känna hela kroppen jobba igen, skidåkarrörelserna är rena balsamet för själen. Konstigt nog var det inte det minsta jobbigt, det kändes som bara någon vecka sen jag åkte sist, trots att det i själva verket var nio månader. Jag tror jag kan tacka allt kånkande på kameran för att armarna var så pass starka.
Tjugo varv blev det i kohagen, vilket totalt gav en mil på skidorna. Inte illa för en premiärtur! Det var inte brist på ork som gjorde att jag slutligen bröt, utan kurrande mage samt att jag börjat nöta fram lera i mina skidspår. Kylan och den mjuka marken under snön gjorde att intressanta, kaveldunsliknande ”kottar” byggdes upp under stavarna.
Tyvärr töade snön bort och jag saknade den djupt. Därför blev jag väldigt glad när jag i förrgår var på väg hem och såg stora, mörkgråa snömoln torna upp sig i norr. Snart vräkte snön ner och på bara ett par timmar hade det kommit flera centimeter. Igår var jag jättesugen på att ta en skidtur igen. Solen strålade och termometern visade minus 7 grader. Men tyvärr verkade det nya snötäcket i tunnaste laget, så det fick bli en promenad med kameran istället.
En ung havsörn kom glidande lågt över de rimfrostklädda träden och landade i en stor gran där den hängde ut vingarna på tork. Jag hörde hur något knakade till nära sjön och hoppades att det inte var något djur som gått igenom isen, den bär nog inte riktigt än. En stund senare fick jag svaret på vem det förmodligen var som hade brakat omkring i strandskogen. Plötsligt kom nämligen tre älgar uttravande från skogen!
På väg tillbaka skymtade jag något mellan träden som såg ut som avlägsna berg. Det var det tyvärr inte, utan maffiga snömoln. Jag hoppas att de styr hitåt och släpper ut sitt innehåll här, så jag snart kan ta en skidtur igen. För just nu är det mer sjö än snö i kohagen, så kanske får det bli skridskorna istället för skidorna nästa gång?
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
