Första draget med Eko-Babben
Jag har blivit med ny cykel! Det var en snäll dam vid Vendelsjön som p.g.a. åldersrelaterade orsaker själv inte kan cykla längre, som ville ge sin cykel till mig. Så för ett par veckor sen var jag dit och hämtade upp den och namnet var givet – Eko-Babben, eftersom hon jag fick den av heter Barbro.
Premiärturen gick mot Dannemora och Österbybruk. Eko-Babben har 21 växlar, vilket är 19 fler än vad jag är van att använda, och inledningsvis gick det jättebra att växla upp ett par snäpp men jag lyckades inte komma underfund med hur jag skulle växla tillbaka nedåt, så cyklandet gick allt trögare. Efter en stunds fipplande fick jag så kläm på nedåtväxlandet också, så därefter rullade jag lätt och smidigt vidare.
Det finns väldigt fina ekbackar och lövskogspartier kring Österbybruk och vitsipporna blommade så vackert mellan ekar och hasslar. Jag hittade ett område med alsumpskog som jag inte sett tidigare, dit måste jag återvända när träden slagit ut helt! Det ringlade en stig in mellan lövträden som såg otroligt spännande ut att följa.
Kvällen innan hade jag nåtts av en fantastisk nyhet – den sällsynta wilsonbeckasinen som hittades på ett hygge vid Knypplanvägen förra året var nu tillbaka och spelade för fullt! Den ville jag naturligtvis dra på, så till kvällen fick Eko-Babben återigen stå till tjänst. Min gamla cykel har inte gått i pension än, men ett par ekrar har släppt under de senaste månaderna, så innan de blivit fixade tyckte jag det var bäst att låta gamla cykeln vila.
Jag kom fram lagom till att solens sista strålar försvann bakom de kvarlämnade tallarna på hygget. Efter en halvtimmes väntan hördes så det säregna, vinande lätet som påminner om en speedad pärluggla. Äntligen! I ett år har jag längtat efter att få uppleva spelande wilsonbeckasin igen och nu äntligen hände det. Så mäktigt läte! Mina ögon tårades av glädje när jag nu fick höra honom igen. Men efter bara totalt fem minuters uppvisning var showen över för denna kväll.
Det var helt svart ute när jag trampade hemåt på den nyskrapade grusvägen. Plötsligt tyckte jag mig se något på vägen. Det var svårt att se i cykellampans sken, men stod det inte något stort på vägen? När jag hade max 20 meter kvar såg jag vad det var. En stor älg! Mitt på vägen. Jag kunde bara ana den mörka kroppen och de långa, ljusa benen, som sakta började röra sig när jag kom närmare. Vilken tur att jag inte kom körande i bil, då vet man inte hur det hade gått.
Med bara några kilometer kvar hem for plötsligt ett annat djur ut mitt framför cykeln, bara en meter framför mig. Denna gång var det en grävling! Jag hann inte bromsa, men grävlingen hann precis sladda undan. Det mötet hade garanterat gått sämre om jag kört bil istället för cykel.
Det blev en väldigt spännande och varierande första dag med nya cykeln och jag är säker på att detta bara var ett i raden av många häftiga äventyr med Eko-Babben!
