Fisksnaskaren och kottmumsaren

Jag skulle ut och inventera hackspettar och som vanligt tog jag en liten omväg förbi den närbelägna ån för att se om där fanns något roligt, som strömstare till exempel. Så fort ån kom inom synhåll fick jag se ett mörkt djur på iskanten – en utter! Uttern dök ner i vaken men kom snart upp igen med en fisk i munnen, som den raskt snaskade i sig. Medan jag tittade på uttern började en sparvuggla spela i fjärran. Uttern dök snart ner igen och då passade jag på att gå fram några meter, för att slippa ha broräcke och snövall ivägen. Det dröjde inte länge så tittade uttern upp igen, blängde misstänksamt på mig och dök ner i vattnet. Oups, jag hade visst råkat komma lite för nära, förlåt uttern! Jag väntade en stund men uttern var försvunnen. Det enda som skvallrade om att det nyss suttit en utter på isen var en död abborre och ett gäddhuvud som låg kvar där.

Jag fortsatte min promenad, det var ju egentligen hackspettar jag skulle leta efter denna dag. En mindre hackspett trummade tillfälligt och enstaka större hackspettar hördes, liksom ropande gröngöling på håll. Så rasslade det till och en ekorre klättrade smidigt uppför en granstam. Den satte sig till rätta på en gren och började mumsa på en kotte den haft med sig. Morgonsolen trängde in mellan grenarna och jag tror nog att ekorren njöt lika mycket av den som jag gjorde.

När jag senare kom förbi ån igen tassade jag försiktigt fram för att se om uttern var tillbaka. Men nej, av uttern syntes inga spår. Även abborren och gäddhuvudet hade försvunnit, kanske hade uttern återvänt för att avsluta sin frukost eller så hade måhända någon korp eller havsörn fått sig ett skrovmål.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.