Finaste fyrtioårspresenten

Tidigare i år när jag fyllde 40 fick jag en ovanlig och väldigt fin present. En bit gammelskog som köpts loss genom Naturarvet. När jag läste brevet om hur tofsmesar, talltitor och gölgrodor nu skulle få ha sina hem ifred för alltid, blev jag så glad och rörd att ögonen tårades. För några veckor sen blev det så äntligen av att åka och besöka min present, tillsammans med givaren.

För att komma till gammelskogen fick vi först gå över ett hygge. Förmodligen har det fram till alldeles nyligen stått lika fin gammelskog här. När vi så kom in i det område som nu för alltid är skyddat mot avverkning, fylldes vi av andakt. Här fanns riktigt stora och täta gamla granar, grova, knotiga tallar och flerstammiga björkar, varav en del fått agera bärhjälp åt omkullblåsta trädkompisar. På marken var det gott om mossa och från trädgrenarna hängde fullt av lavar. Vi fann resterna av ett gammalt timmerhus och där stack en handsmidd spik upp, till formen bra lik de lavar den omgärdades av. Gott om svampar var det också och i ett kärr var det fullt av tickor på en murken al. Altickorna såg ut som små snidade träbitar som någon limmat dit. Två havsörnar hälsade välkomna, på håll kunde vi höra deras högljudda kluckanden. Örnar behöver riktigt gamla och grova träd för att kunna bygga sina stora bon, så de är också tacksamma när gammelskog skyddas.

Att gå i en gammelskog och veta att den här skogen kommer inte ligga ner inom fem år utan den här skogen ska få stå kvar för sin egen skull, det är en fin känsla. Att strosa omkring i den här skogen gav därför både ro och glädje. Till våren blir det ett nytt besök i det här fina området och då blir det kanske tillfälle att få hälsa på gölgrodorna också.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.