Ett kärt smack på slätten
Det håller till häpnadsväckande många ängshökar på slätterna i sydvästra Uppland nu, kanske ett resultat av ett framgångsrikt projekt på Öland för att hjälpa denna hotade art. Jag har förgäves försökt hitta ängshök här hemmavid under sommaren, så till sist gav jag upp och bestämde mig för att cykla till Lövstaslätten utanför Uppsala. Även där har flera ängshökar setts de senaste veckorna och Lövstaslätten ligger lite bättre till för min del än Fjärdhundraslätten, det är ”bara” drygt fem mil dit.
Tidigt i lördags morse gav jag mig iväg. Det var en fin morgon, ljummet men frisk luft och vacker dimma som bäddade in landskapet. Bitvis hade jag medvind och till min förvåning tog det inte mer än 3,5 timmar att komma fram till min uttänkta spaningsplats vid Lövstaslätten. Solen var på väg att gömma sig bakom en molnbank och det blev ett läckert blått ljus över de mogna vetefälten och gula stubbåkrarna. Till min förtjusning såg jag att det växte hammarbytaklök bland det torra gräset på klippan jag placerat mig på. Nu saknades bara ängshökarna.
Efter en halvtimmes väntan, med endast enstaka bruna kärrhökar i sikte, började jag misströsta lite. Hade ängshökarna redan rört sig längre söderut? Men då äntligen kom en ung hane ängshök flygande lågt över säden och han slog sig ner på ett fält där det visade sig sitta en ängshökhona redan. Nu höjdes humöret igen. Det här gick ju riktigt bra!
Plötsligt började det smacka bakom ryggen på mig. Ett mycket välbekant läte som jag genast visste kom från en stenskvätta. När jag vände mig om visade det sig att det inte var vilken stenskvätta som helst som satt där på bråteshögen utan en av mina egna skvättor! En ungfågel som jag utifrån färgringarna visste att jag hade ringmärkt som bounge i en stenmur två kilometer längre söderut i juni. Då sex dagar gammal och naken, nu 61 dagar gammal och fullvuxen, redo att snart, alldeles på egen hand, påbörja den långa resan ner till övervintringsplatsen i Afrika. Mitt hjärta fylldes av värme. Att en av ”mina” ungar nu satt och tittade på mig, det var långt mycket större än att få se ängshökarna.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
