En uggletur med tur

I lördags var det premiär för att ut och lyssna efter ugglor. Det går till så att man beger sig ut i skogen i skymningen och stannar och spanar och lyssnar på ställen som ser ”bra” ut, vilket brukar vara hyggen med högstubbar intill nåt äldre parti skog. Hyggen är bra födosöksplatser för ugglor och läten hörs långt i den öppna miljön. Det är lite tidigt på säsongen ännu men kattugglorna brukar vara igång så här års och även pärluggla kan man höra om man har tur.

I lördags var det nästan vindstilla och bara några få minusgrader, det är bra vid uggleskådning. Blåser det är det kört att höra någonting och är det alltför kallt är ugglorna tysta. Första stoppen ute i skogen gav absolut ingenting. Jag körde vidare och försökte spana av alla träd samtidigt som jag höll ett öga på den slingriga skogsvägen. Hamna i diket långt bort från civilisationen vore inte roligt. Jag vet inte riktigt hur jag lyckades men plötsligt fick jag syn på en omisskännlig klump lågt i ett träd på högra sidan av vägen. UGGLA! Snabb koll framåt och i backspegeln så ingen bil närmade sig och sen tvärstopp mitt på vägen och upp med handkikaren. Jajemensan, där satt en kattuggla och spanade endast 10 meter från vägen! Helt obekymrad över bilen med dess entusiastiska åskådare inuti. Det här började bra! Även om kattuggla är den vanligaste ugglearten här i Uppland så är det max nån gång om året som jag får se den. Hör gör man desto oftare förstås.

Färden gick vidare. Fler stopp, men inga hoande ugglor. Så tornade nånting mörkt upp sig i vägkanten en bit framför bilen. Min första tanke var vildsvin men nej, det var en ung älg som dök upp och sprang tvärs över vägen.  Inte var dag man får se detta pampiga djur så det var kul. Jag fortsatte stanna här och var längs vägen men hur jag än spetsade öronen kunde jag omöjligt höra någon uggla någonstans. Det var helt tyst i skogen, sånär som på små knäppanden från bilen. Det är i och för sig också en intressant upplevelse för det är sällan man får uppleva total tystnad i dagens moderna samhälle. Alltid är det nåt flygplan eller nån trafikerad väg i fjärran som hörs. Men inte här, det var så tyst, så tyst.

Jag vet inte hur många stopp jag gjorde men säkert ett 20-tal. Inte ett enda litet hoande hört någonstans. Men att få se en kattuggla så fint räddade hela turen, det är inte ovanligt nämligen att man kammar fullständigt noll under en ugglerunda. Dessutom, så när jag var nästan hemma igen flög en kattuggla iväg framför bilen. Två sedda ugglor under samma kväll är verkligen inte illa! Lite senare på kvällen fick jag förklaringen till varför det varit så tyst i skogen. Det började snöa och min erfarenhet från tidigare år är att när nederbörd är på ingång så är ugglorna tysta.

Tyvärr är det lite svårt att förmedla upplevelserna från en uggletur i bildform eftersom man är ute när det är mörkt. Jag försökte fota kattugglan som satt och spanade efter föda men slutartiden var så lång att när ”skottet” väl gick av hade mina svajiga armar rört sig så ugglan knappt syntes i kamerasiktet längre. Men en stämningsbild från den här fina kvällen kan jag i alla fall bjuda på och så får det bli några solnedgångsbilder från de skidturer jag varit ute på senaste månaden.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.