En, två, många
Ibland är mina naturbesök inte bara för nöjes skull. Några gånger om året deltar jag i en rikstäckande fågelinventering där jag går drygt en mil och stannar på 20 punkter och räknar alla fåglar jag hör/ser från dessa punkter under fem minuter. Rutt och punkternas placering har jag fått välja själv men punkterna ska ligga på samma ställe från år till år och det är vissa tidsperioder under året som inventerandet ska ske.
I förrgår var det dags att gå min inventeringsrunda igen. Jag hade valt ut den enda soliga dagen den här veckan enligt väderprognosen och det var riktigt härligt vårväder. Fem grader plus, sydliga vindar och en stor strålande sol. Det kändes som att när som helst kan första sånglärkan komma flygande fast jag vet att det är lite tidigt än. Men fortsätter vädret såhär så kan de första tofsviporna och sånglärkorna komma om redan en till två veckor.
Några vårfåglar blev det inte denna gång, hur jag än svepte med handkikaren över smältpölarna på fälten och riktigt kunde se framför mig hur en svartvit tofsvipa plötsligt skulle stå där. Men inventerandet flöt på bra, det var god fart på mesar och hackspettar. Lite frustrerande bara med den emellanåt friska vinden, det är svårt att urskilja alla pip och kvitter när blåsten tumlar runt i öronen. Och det är ju främst med öronen man skådar, majoriteten av de fåglar jag observerar är med hjälp av hörseln. Vad som också kan vara lite besvärligt med det är att urskilja alla enskilda läten i ljudväggen av fågelkvitter. Där sjunger en talgoxe och där sa en blåmes något och nu kom nötväckan igång också och vänta, är det inte två nötväckor som hörs? Fem minuter är kort tid att räkna alla fåglar på så det gäller att vara effektiv och helskärpt. Ibland händer det att alla läten bara smälter ihop till en gröt i huvudet men då får man kvickt hämta fokus igen och sortera ut vad det är man egentligen hör.
Något som också kan vara lite frustrerande under inventerandet är när man stått vid en punkt under de där fem minuterna och just inget särskilt har hänt och så precis när klockan piper till och man tar första steget för att gå vidare, DÅ skränar en nötkråka till. Just en sån sak hände mig i förrgår. Punkt 14, mitt ute på en liten slätt, var fullständigt fågeltom. Jag lyckades höra en lockande gulsparv genom blåsten men inget mer än så. Men när jag just hade tagit ett par bilder för att lägga upp här på bloggen och skulle gå vidare, då flög en havsörn fram över trädtopparna en bit bort. Kunde den inte ha varit så snäll och kommit en halv minut tidigare?
En annan sak som kan vara irriterande under räknandet är när någon pratsugen granne stannar till för att utbyta både ett och många ord. Jag har bara de där fem minuterna på mig på varje punkt, det går inte att stå och snacka bort tre av dem. En gång stannade en glad bonde till vid mig just som jag hade fullt sjå att räkna alla tofsvipor och tamduvor som en duvhök precis skrämt upp. Jag försökte förklara att jag inte hade tid att prata just nu eftersom jag inventerade, men han bara fortsatte pladdra på om vart jag borde gå för att se riktigt mycket fågel o.s.v. Utöver att han distraherade mig och omöjliggjorde lyssnandet efter läten, så hade han parkerat sin monstruösa traktor så den skymde halva synfältet för mig. Nej ibland önskar man att man hade en mössa med en stor skylt där det stod ”Stör ej, inventering pågår”.
Fast trots vissa störningsmoment är det kul att inventera. Jag ser det som en utmaning att försöka se och höra så många fåglar från varje punkt som möjligt och helst vill jag slå mitt artantal från tidigare år varje gång. Den här gången kom jag upp i 24 arter, vilket tangerar mitt tidigare februarirekord. Inget anmärkningsvärt blev det denna gång men en stjärtmes, en sjungande trädkrypare och två närgångna tofsmesar var extra kul. Vad som bekymrar mig lite är att jag inte noterade en enda talltita, varken från de sex punkter som ligger i skog eller under promenerandet mellan punkterna. Och bara en gulsparv, trots att majoriteten av rutten ligger i odlingslandskap, är fjuttigt. Vitsen med de här inventeringarna är just att kunna se om olika arter minskar eller ökar i landet och det känns bra att kunna vara med och bidra med data till detta, även om det är vemodigt att se hur vissa arter, som talltitan, minskat drastiskt.
Om en månad är det dags att gå min runda igen och då hoppas jag på att de första vårfåglarna har anlänt! Men vem vet, det kanske blir till att pulsa genom några decimeter snö då istället.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
