En riktig knöl på Högarna

I mitten av maj hittades en amerikansk knölsvärta vid Svenska Högarna, det är endast andra fyndet i Sverige och lockade förstås mängder av skådare att boka in sig på taxibåt från Stavsnäs för att ta sig ut till den avlägsna ögruppen och skåda den rara gästen. För egen del kändes det långt och besvärligt att ta sig dit men när fågeln nu legat kvar i en månad tyckte jag det kunde vara idé att åka och titta på den ändå. Om inte annat för att få se Svenska Högarna, där har jag aldrig varit och det vore intressant att få se den platsen.

Vi var ett gäng på 12 personer som samlades i Stavsnäs strax innan klockan 06 i lördags morse. Det var fullkomligt vindstilla och därmed tät dimma över havet. Båtfärden skulle förstås gå bra med hjälp av GPS men hur skulle det gå att se någon fågel i detta väder? Skulle vi ens kunna se hur Svenska Högarna såg ut?

Men en stund efter att vi lämnat fastlandet började det massiva molntäcket skingras något och när vi efter en timmes båtfärd närmade oss Svenska Högarna så sprack solen fram och det blev klarblå himmel. Vilket flyt!

Något jag inte var beredd på var hur mycket fågel det skulle finnas där ute vid Högarna. Plötsligt flög det tordmular och tobisgrisslor överallt runt båten, även rakt över huvudena på oss, och på klipporna stod det ännu fler tordmular som med sina svartvita dräkter och upprätta hållning påminde om pingviner. Vilken välkomstkommitté!

Väl iland välkomnades vi av en annan av ögruppens invånare. En stor, helsvart snok låg ihoprullad alldeles intill stigen och inte långt därifrån ringlade tre gigantiska huggormar iväg.

Skepparen, som nu körde sin 30:e tur ut hit med folk som ville skåda knölsvärta, bad oss att hålla oss till de stigar som finns på ön för att inte störa svärtor, storspov och andra markhäckande fåglar. Det ställde vi förstås gärna upp på och den rikliga förekomsten av huggorm gjorde en ännu mer motiverad att hålla sig till stigarna.

Vi började med att gå till norra delen av ön, varifrån knölsvärtan oftast setts. Det var bra iordninggjort med spänger över de djupa klippskrevorna och den bitvis myrlika marken, där det faktiskt växte en och annan hjortronplanta. Jag hann även notera täta, lila mattor av violer i klippskrevorna. Någon växt doftade otroligt gott och fick mig till att associera till fjällen men tyvärr vet jag inte vilken art det var.

Det dröjde inte länge förrän en i gänget hittade den eftertraktade knölsvärtan. Själv var jag inställd på att kanske inte få se den och hade inte deppat ihop över det, att få se Svenska Högarna smällde lika högt. Men det var förstås otroligt roligt att få se knölsvärtan och den var väldigt grann med sin svarta kropp och den vita ”Nike-loggan” vid ögat. Och precis som namnet antyder har den en tydlig knöl på näbben, vilket ger den en annan huvudprofil jämfört med den vanligare släktingen svärta. Något bra fotoläge var det dock inte och att smyga sig närmare var inte att tänka på eftersom vi ville ta hänsyn till de alkor och änder som häckar längs stränderna. Sålunda blev det endast en så kallad dokumentationsbild på knölsvärtan, tagen med mobilkameran genom tubkikaren.

Efter att ha sett oss mätta på den snygga andfågeln strosade vi runt på ön för att se om där fanns några fler roliga fåglar. Spelande turkduva var en oväntad syn där ute och den gav, tillsammans med de smattrande silvertärnorna, en härlig ljudkuliss. Så värst mycket rastande fåglar var det dock inte på ön och det är nackdelen med vackert väder, att det får flyttfåglarna till att bara flyga förbi.

Under hemfärden var det om möjligt ännu spegelblankare vattenyta och jag trodde knappt det var möjligt att havet kunde vara så stilla. Solen brassade på bra och man kände hur näsan och kinderna fått lite väl mycket av den varan under dagen. På en kobbe låg några gråsälar och gottade sig i solen och med dem vinkade vi farväl till Svenska Högarna för den här gången.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.