En föraning om hösten

Det är några månader sen jag var i Florarna sist så nu tyckte jag det var dags att cykla dit igen. Molnigt, svalt och vindstilla – perfekt för en skogspromenad. Dagen började bra med att tre tjädrar brakade upp i skogen alldeles intill vägen och en av dem, en tupp, flög tvärs över vägen strax framför mig så jag hann se honom fint.

Framme på parkeringen mötte jag en kvinna som informerade mig om att en busslast skolungdomar var på väg hit. Det är jättebra att folk får komma ut i naturen men 40 stimmiga tonåringar är inte optimalt när man ska försöka hitta tretåig hackspett, vilket var ett av mina mål för dagen, eftersom man så här års lättast hittar hackspettar genom att lyssna efter deras diskreta hackanden i barken när de letar mat på trädstammar. Så jag skyndade in i skogen för att hinna före ungdomarna.

När jag kom ut på spången över den stora myren doftade det kraftigt men gott av pors och som alltid när jag ser Florarna så kommer jag att tänka på någon myr långt uppe i norra Sverige. Mycket passande började en blåhake smacka från en buske i vass- och porshavet, en fjällfågel som nu är på väg söderut och den första jag ser denna höst. Jag hade tänkt tanken strax innan att det borde kunna rasta blåhake ute på Florarna men trodde att det var aningen tidigt så jag blev väldigt glad när jag fick höra det flaggstångslineliknande lätet och strax därpå kunde se blåhaken också. Det var rätt gott om rastande småfåglar på myren och i en träddunge i närheten av blåhaken hittade jag en mindre hackspett tillsammans med bland annat talltitor.

Tillbaka inne i skogen hörde jag en upprörd gärdsmyg och när jag tassade ditåt för att se vad som oroade den så snavade jag över lite skogsguld – kantareller! Efter att ha förvissat mig om att det inte är förbjudet att plocka svamp i naturreservatet fick några av dem hoppa ner i min ryggsäck men den största nändes jag inte ta, den fick stå kvar för att så småningom kunna släppa iväg sina sporer så svampen kan sprida sig. Det var rätt gott om svamp över huvud taget i skogen, de senaste veckornas rikliga regnskurar har visst gjort susen. Och den varnande gärdsmygen, den visade sig vara så upprörd för att den hade tre nyligen flygga ungar som satt där på en gren och var näpna. Några bilder fick det bli innan jag lämnade familjen ifred igen. Gärdsmygar må vara oansenliga men de är så otroligt söta och jag tycker de påminner om möss när de, små och bruna och kvicka, hoppar runt bland rötterna på mossbeklädda rotvältor och i rishögar.

Något det också var gott om i skogen denna dag var spindlar. Jag stannade till och tittade förundrat på en liten pajsare som flitigt spann på ett nytt nät. Vilket hantverk! Snart hittade jag en ännu större spindel som olyckligt nog placerat sitt nät tvärs över stigen så när skolungdomarna kom knallande agerade jag spindelvakt och bad dem gå en liten omväg för att inte förstöra spindelns nät. Och för all del, inte få en stor spindel på sig heller. Det hade nog inte varit så populärt.

Själv kände jag mig som ett förtjust barn på upptäcktsfärd den här dagen. Det var så mycket intressant att titta på i skogen. Ena stunden spanade jag upp mot trädkronorna, andra stunden föll jag ner på knä i mossan. På ett ställe hittade jag något jättemärkligt, det såg ut ungefär som en mosig blomkål som blödde eller som en glassklick med rubiner i. Det måste vara någon slags svamp men jag har, mina biologikunskaper till trots, ingen aning om vad den här ”blödande” klumpen var för nåt.

Även om det var mycket höstkänsla den här dagen så segrade sommaren till sist. Solen pressade sig fram genom molnen och temperaturen steg till över 20 grader och det blev en rätt så svettig hemfärd på cykeln. Någon tretåig hackspett hittade jag just inte denna dag men det blev många andra fina upplevelser istället.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.